Global talangkatalog

Komiker från Frankrike

Komikerkatalogen för Frankrike — profiler, biografier, foton och sociala länkar för komiker från Frankrike.

211 komiker

Bruno Salomone

Bruno Salomone, även känd som Bruno Salomon, var en fransk skådespelare och komiker. Född den 13 juli 1970 i Villeneuve-Saint-Georges (Val-de-Marne), tillbringade han delar av sin barndom i Marseille innan han flyttade till förorterna i Paris. Han var ett ensambarn med en mamma som sömmerska och en pappa som rörmokare med intresse för astrologi. Trots att Salomone kände sig blyg under sina skolår utvecklade han självförtroende genom att härma sina lärare. I början av 1990-talet tog Salomone ett *baccalauréat* på Lycée Georges Brassens; han hade ursprungligen tänkt studera veterinärmedicin. Salomonen inledde sin karriär med att uppträda på caféteatrar, skriva sketcher och arbetade kortvarigt som en Dingo på Euro Disney i två år. Han medverkade även i en VHS-promotionalfilm för PlayStation 1995. År 1996 fick han uppmärksamhet i talangjakten Graines de star för sin absurda humor och vann tävlingen. Han uppträdde regelbundet på caféteatern Le Carré Blanc från 1998, och var en del av komedigruppen Nous Ç Nous med Éric Collado, Manu Joucla, Éric Massot och Jean Dujardin. Gruppen medverkade ofta i Patrick Sébastiens program Fiesta , och han medverkade även i Farce Attaque med Jean Dujardin innan han inledde en solokarriär i början av 2000-talet. Han framförde sin första one-man show, 'N'est pas cochon d'Inde qui veut,' år 2000. Bruno Salomone blev allmänt erkänd för sin roll som Denis Bouley i tv-serien Fais pas ci, fais pas ça (2007-2017). Han hade även roller i Kaamelott (2005 och 2009) och filmen Brice de Nice (2005), där han gestaltade Igor d'Hossegor. Hans arbete sträckte sig till röstskådespeleri, inklusive en roll i den animerade filmen Lucky Luke (2009) och att göra rösten för spelet 'Burger Quiz' av Alain Chabat. Han gav ut en roman med titeln Les Misophones 2019. År 2016 vann hans show 'Euphorique' Globe de cristal för bästa enmansshow. Salomone avled den 15 mars 2026 i Joinville-le-Pont (Val-de-Marne), 55 år gammal, efter en lång tids sjukdom. Hans död bekräftades av hans agent, Laurent Grégoire, och väckte hyllningar från Jean Dujardin, Florence Foresti, Nagui och Tiphaine Haas. Han minns som en av de mest igenkännbara komiska skådespelarna i fransk tv.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

David Marsais

David Marsais (född 4 april 1984 i Rambouillet) arbetar i Frankrike som skådespelare, humorist, manusförfattare och producent. samarbetar med Grégoire Ludig för att bilda den komiska duon Palmashow.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Denis Maréchal

Denis Maréchal är en fransk stand-upkomiker och skådespelare född i Lyon den 29 november 1969. Vid 21 års ålder, 1990, strävade han efter att bli skådespelare. Han flyttade från Lyon till Paris vid 24 års ålder för att följa denna karriär och gick på Cours Florent skådespelarskola i två år. År 1997 vann han och Fournel på 'Graines de star', där de besegrade Jean Dujardin. Kort därefter medverkade de i Philippe Bouvards program 'Bouvard du Rire' och Thierry Ardisson bjöd in honom till 'Vue sur la mer' som bartender. Mellan 1997 och 1999 anslöt sig Maréchal till 'Bande du Carré Blanc' på Cabaret Carré Blanc, medverkande i föreställningar som 'Soirée d’Enfer', 'Graines de star', 'Demandez le Programme' och 'Vivement dimanche'. Han deltog också i Coluche-priset i Montrouge. Maréchal fortsatte att bygga sin karriär, kom tvåa i 'Coups d'Humour' 2000 efter Maxime, och vann tävlingen 2001, vilket ledde till ett kontrakt med Glem. 2005 spelade han Narses i TV-serien 'Kaamelott', och skapade sin första enmansshow, 'J’dis franchement'. Han följde detta med 'Denis Maréchal passe la seconde' 2007 och producerade ett dussin humoristiska sketcher kallade 'Gym Comic'. 2008 medverkade han i filmen 'La Personne aux deux personnes'. Från juli 2010 har han ofta dykt upp i frågesportprogrammet 'Mot de passe'. Han spelade i 'Denis Maréchal joue!', regisserad av Florence Foresti, 2012. Han medverkar också i TV-filmen 'Les Fantômes des Saintes' från 2024, och har gjort röstdubbing för program som 'Battlebots: Le Choc des robots' (2022) och 'Transformers: EarthSpark' (2023).

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

François Cavanna

François Cavanna, född den 22 februari 1923 i Paris 14:e arrondissement, var en fransk författare och satirisk tidningsredaktör. Han avled den 29 januari 2014 i Créteil. Hans uppväxt i Nogent-sur-Marne präglades av hans italienske immigrantfar, Luigi Cavanna, som arbetade som murare, och hans mor, Marguerite Charvin. Omgiven av italienska immigranter från tidig ålder dokumenterade han dessa erfarenheter i sitt självbiografiska verk Les Ritals , publicerat 1978. Han tog sin folkskolebevis vid 12 års ålder och erhöll ett *brevet* 1939. Cavannas tidiga liv innefattade varierande anställningar; vid 16 års ålder arbetade han som postbud, frukt- och grönsakssäljare samt murarelev. Hans journalistiska karriär började 1945 med Libération. Han beordrades att flytta till Bordeaux 1940 på grund av andra världskriget, och från 1943 till 1945 tvingades han till tvångsarbete (STO) i Berlin. Under denna tid inledde han en relation med Maria Tatarchenko, en ukrainsk arbetare, som han ägnade Les Russkoffs till 1979. Han var med och grundade flera satiriska tidningar, inklusive Hara-Kiri , Hara-Kiri Hebdo , Charlie och Charlie Hebdo , och bidrog avsevärt till deras skapande och framgång. Han skrev inom olika genrer, inklusive reportage, satir, essäer, romaner, självbiografi och humor. Cavannas humoristiska stil kännetecknades av en blandning av skämt, absurditet, coq-à-l’âne (snabb association), satir och hån. Hans verk gränsade ofta till surrealismen och hånade frekvent presentationen av vetenskap och forskare. Han översatte sex böcker om kända serietecknare, inklusive Li'l Abner 1971 och L'Univers impitoyable de Gary Larson 1988. Han kom på idén att byta namnet på Hara-Kiri till Charlie Hebdo i november 1969 efter dess bannlysning. Han medverkade i det franska litterära talkshowen Apostrophes 1978, där han ökänd blev för att ha sagt åt Bukowski att "hålla tyst". Les Ritals , som först publicerades i kapitel i Hara-Kiri från 1976, anpassades till en pjäs som utforskar teman om invandring och berör många familjer. Han mottog Prix Interallié 1979 för Les Russkoffs . Hans sista bok, Lune de miel , behandlade hans Parkinsons sjukdom.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Gad Elmaleh

Född den 19 april 1971 i Casablanca, Marocko, Gad Elmaleh är komiker, skådespelare, regissör och sångare, och har dubbel marockansk-kanadensisk nationalitet.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Henri Salvador

Henri Salvador, född Henri Gabriel Salvador den 18 juli 1917 i Cayenne, Fransk Guyana, var en mångfacetterad fransk underhållare. Hans föräldrar, Clovis och Antonine Paterne, kom från Guadeloupe, och han hade en bror vid namn André och en syster vid namn Alice. Familjen flyttade till Paris när han var tolv år. Han inledde sin karriär på 1930-talet som gitarrist som ackompanjerade andra sångare, och lärde sig genom att imitera Django Reinhardts inspelningar. Salvador arbetade senare med Reinhardt på 1940-talet, vilket visade tidig musikalisk mångsidighet. Salvadors karriär omfattade sång, dans och komedi, initialt med Ray Ventura och His Collegians. Han övergick till en sångkarriär runt 1948 och medverkade i filmer som Nous irons à Paris (1949), Nous irons à Monte-Carlo (1950) och Mademoiselle s'amuse (1948). Han spelade in låtar skrivna av Boris Vian, arrangerade av Quincy Jones, och utforskade till och med fransk rock and roll 1957 under namnet Henry Cording. Under 1950- till 1970-talen skrev, producerade och framförde han humoristiska och populära låtar, känd för sin croonerstil och lena röst, och han behärskade många musikinstrument. Salvador arrangerade flera populära TV-underhållningsprogram under 1960-talet och gjorde en hit med "Zorro est arrivé" 1964. Han är också känd för sitt distinkta skratt, som ofta integrerades i hans musik. Hans låt "Dans mon île" (1957) påverkade i hög grad Antônio Carlos Jobims utformning av bossa nova. Han gav rösten åt Sebastian krabban i den franska dubbningen av Den lilla sjöjungfrun 1989. Han mottog ett stort antal utmärkelser under sin sju decennier långa karriär, inklusive Brasiliens förtjänstorder för kultur 2005 och blev riddare av Franska hederslegionen och Franska nationalorden för förtjänst. Han avled den 13 februari 2008 i Paris till följd av en brusten aneurysm och begravdes på Père-Lachaise kyrkogård.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jacques Weber

Jacques Henri Robert Weber, mest känd som Jacques Weber, föddes den 23 augusti 1949 i Paris 10:e arrondissement. Han kommer från en borgerlig familj med schweiziska rötter; hans far, Robert Weber, var fysiker, kemist och laboratoriedirektör, medan hans mor, Madeleine Weber, gillade opera och litteratur. Weber gick på Lycée Carnot och studerade senare dramatisk konst vid École de la rue Blanche. Hans karriär sträcker sig över mer än femtio år, vilket har etablerat honom som en framstående person inom fransk underhållning. Webers tidiga utbildning inkluderade studier vid Conservatoire national supérieur d'art dramatique, där han anslöt sig vid 20 års ålder och vann Prix d'Excellence vid avslutad utbildning. Han fick handledning av Pierre Brasseur i ett år och ett halvt och träffade Francis Huster på Conservatoire du 18e arrondissement, med vem han senare tävlade i en tävling. Han arbetade också med Robert Hossein i Reims och anslöt sig till Théâtre populaire de Reims under Hosseins ledning. År 1970 engagerade Marcel Cravenne honom för en produktion av *Tartuffe*. Han medverkade därefter i produktioner som *Faustine et le Bel Été* (1972) och *État de siège* (1972), och senare i *Le Malin Plaisir* (1975) och *Une femme fatale* (1976). Han har även medverkat i filmen *Le Comte de Monte-Cristo*. Webers karriär inkluderar betydande scenarbete, framför allt genom att spela Cyrano de Bergerac under flera säsonger, en roll han framförde ungefär 500 gånger. År 1990 antog han rollen som Comte de Guiche; senare, 1998, spelade han Don Juan. Han var chef för Centre dramatique national i Lyon under perioden 1979 till 1985. Därefter, mellan 1986 och 2001, regisserade han Théâtre de Nice, Centre dramatique national Nice-Côte d'Azur. År 2008 regisserade han en TV-adaptation av Figaro för France 3. Han har även medverkat som domaren Antoine Rives i ett tv-program och spelat Karl V vid Ommegangen i Bryssel år 2013. För närvarande framför han pjäsen Cyrano, rêver, rire, passer, skriven av hans fru Christine Weber, tillsammans med Ludmilla Mikael; denna pjäs hade premiär på Théâtre de la Pépinière i Paris den 29 januari.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Juliette Arnaud

Juliette Arnaud är en fransk skådespelare, manusförfattare, radiovärd, tv-värd och komiker, född den 6 mars 1973 i Saint-Étienne. Hennes familj skapade en humoristisk miljö, med sin far som byggnadsförman och sin mor som professor i klassiska språk. Hon övervägde först att studera statsvetenskap men hoppade av efter ett år och utbildades därefter i komedi och dramatisk konst på Cours Florent. Denna utbildning ledde till betydande samarbeten med Christine Anglio och Corinne Puget. Arnauds karriär omfattar olika roller och manuskriptbidrag. Hon medverkade som skribent och skådespelare i caféteaterpjäsen 'Arrête de pleurer Pénélope' tillsammans med Anglio och Puget, som hade premiär 2002 på Café de la Gare och sedan dess setts av över två miljoner åskådare. Pjäsen, som utspelar sig under en möhippa, skildrar tre väninnor vars vänskap försämras. Hon medskrev en uppföljare, 'Arrête de pleurer Pénélope 2 La Suite!' år 2006 och regisserade filmversionen 2012. Hon medskrev även filmen 'La Beuze' 2003 och medverkade i flera filmer, inklusive 'Les Onze Commandements' (2004), 'L’Un reste, l’autre part' (2005), 'Ensemble, c'est tout' (2007) och 'Tu peux garder un secret ?' (2008). Hon spelade roller i TV-serier som 'Drôle de famille!' från 2009 till 2013. Under hela sin karriär har Arnaud även arbetat som radioprogramledare och tv-presentatör. Hon delade programledarrollen i "Intervilles" med Nagui 2004, och i "20 h 10 pétantes" på Canal+. Från 2014 till 2024 var hon kommentator i flera program på France Inter, inklusive "Si tu écoutes, j’annule tout," senare döpt till "Par Jupiter!" och sedan "C’est encore nous." Hon hade ett förhållande med komikern Michaël Youn från 1998 till 2004. För närvarande, under 2024, har hon medgrundat radioprogrammet "La Dernière" på Radio Nova tillsammans med Guillaume Meurice, Pierre-Emmanuel Barré och Aymeric Lompret; tidigare delade hon programledarrollen i "Le Grand Dimanche Soir" och France Inter-program med Meurice från 2019 till 2023. Programmet "Par Jupiter" nådde en rekordpublik på 1,3 miljoner lyssnare dagligen 2021, och "La Dernière" är för närvarande en framgångsrik podcast.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Michel Galabru

Född i Safi, Marocko, den 27 oktober 1922, var Michel Galabru en fransk skådespelare och författare. Hans far, Paul Galabru, var ingenjör och professor. Han aspirerade ursprungligen på att bli professionell fotbollsspelare för Stade olympique montpelliérain, och studerade kortvarigt juridik på sin fars begäran. Han tillbringade sin tidiga barndom i Safi och senare år i Hérault innan han flyttade till Paris. Galabrus karriär sträckte sig över nästan sjuttio år, vilket omfattade över 250 filmer och mer än 80 teaterpjäser. Galabru inledde sin skådespelarkarriär 1951 med en mindre roll i Ma femme, ma vache et moi . Han fick sitt första erkännande för sin insats i La guerre des boutons (1963) och uppnådde bred popularitet med Le Gendarme de Saint-Tropez (1964), där han spelade Adjudant Gerber. Han medverkade ofta tillsammans med Louis de Funès i flera filmer, inklusive uppföljare till Le Gendarme de Saint-Tropez och L'Avare . Hans komiska samarbeten sträckte sig till filmer regisserade av Jean Girault, Jean-Pierre Mocky, Georges Lautner, Bertrand Blier och Claude Zidi. Han var pensionnaire (medlem) i Comédie-Française från 1950 till 1957 och vann första pris från Conservatoire national d'art dramatique. Galabrus filmografi omfattade både komedier och dramer, med anmärkningsvärda roller i L'avare , Jo , Nous irons a Deauville , La Cage aux Folles , La Cage aux Folles II , La Cage aux Folles 3: The Wedding , Le viager , Subway , Kamikaze och Uranus . Bertrand Blier, Costa-Gavras och Jean-Luc Godard var några av de regissörer han arbetade med. Han vann en César-pris för Bästa manliga huvudroll 1977 för sin roll som Joseph Bouvier i Bertrand Taverniers The Judge and the Assassin , och fick nomineringar för César-priset för Bästa manliga biroll 1986 ( Subway ) och 1991 ( Uranus ). Han regisserade Théâtre Montmartre-Galabru och Théâtre de Dix Heures. Hans sista framträdande var i monologföreställningen Le Cancre . Michel Galabru avled den 4 januari 2016 i Paris, 93 år gammal.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Omar Sy

Omar Sy är en fransk skådespelare, filmproducent, manusförfattare och humorist född den 20 januari 1978 i Trappes, Yvelines, Frankrike. Han är av fulani-ursprung, med föräldrar som immigrerat från Västafrika; hans mor härstammar från Mauretanien och hans far från Senegal, båda från byn Bakel. Född och uppvuxen i området Les Merisiers i Trappes var han en av nio barn. År 1996 startade Sy sitt yrkesliv på Radio Nova, en erfarenhet som inkluderade ett möte med Fred Testot. Hans radioutbildning resulterade i humoristiska segment i 'Service après-vente des émissions' mellan 2005 och 2012, samt tv-programmet 'Omar et Fred' som hade premiär på Canal+ år 2001 och fortsätter än idag. Han medverkade också i Canal+'s 'Le Cinéma de Jamel', och bildade ett humoristiskt partnerskap med Fred Testot känt som Omar och Fred. Sy fick erkännande för sin fysiska humor och medverkade i filmer som Montparnasse Tower Inferno (2001), The Raid , The Beuze och Our Happy Days . Han deltog också i ett album mot rasism kallat Stop à l’affront år 2003. Han uppnådde stor igenkänning efter att ha medverkat i den franska publiksuccén från 2011, *Intouchables*, vilket gav honom César-priset för Bästa manliga huvudroll 2012 och en Globe de Cristal för Bästa manliga huvudroll. Han blev den första svart hudfärgade skådespelaren att ta emot ett César-pris. Efter denna framgång medverkade Sy i flera amerikanska blockbusters, inklusive *X-Men: Days of Future Past* (2014), *Jurassic World* (2015), *Transformers: The Last Knight* (2017) och *Arctic Dogs* (2019). Han har även gett röster åt karaktärer i tv-spel som 'Tomb Raider Legend' och 'Logorama'. Sedan 2021 spelar han huvudrollen i Netflix-serien *Lupin*. År 2021 utsågs han till en av Time’s 100 mest inflytelserika personer i världen. Sy har ingått ett långsiktigt avtal för spelfilmer med Netflix, tillsammans med ett initialt samarbetsavtal med HBO Max. Han bor för närvarande i Hidden Hills nära Los Angeles, USA.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Pierre Richard

Pierre Richard är komiker från Frankrike, född 1934. Känd för The Tall Blond Man with One Black Shoe, The Return of the Tall Blond Man med One Black Shoe, La Chèvre.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Pierre Étaix

Pierre Étaix, född 23 november 1928 i Roanne, Frankrike, var en fransk clown, komiker och filmskapare. Hans föräldrar var Edmond Étaix, en lädretillverkare, och Berthe Tacher. Han påbörjade ursprungligen en utbildning som grafisk formgivare, studerade glasmålning med Théodore-Gérard Hanssen och försörjde sig som tidningsillustratör. Tidigt i sin karriär uppträdde han på olika kabaréer och musikscener, däribland Le Cheval d'Or, Les Trois Baudets, l'ABC, l'Alhambra, Bobino och Olympia, och arbetade även som cirkusartist med clown Nino. Étaix karriär tog en betydande vändning när han började arbeta för Jacques Tati 1954. Han bidrog som tecknare och gagman till Mon Oncle , assisterade vid inspelningen 1958, och designade affischer för filmen och dess senare omtryck, Les Vacances de Monsieur Hulot . Han medverkade också i Tatis Jour de fête på Olympia 1960. Inspirerad av slapstickkomiker som Buster Keaton, Harold Lloyd, Harry Langdon, Max Linder, Charlie Chaplin och Laurel and Hardy, började Étaix etablera sin egen komiska stil, präglad av elegans i slapstick och minutiös tajming. Han regisserade sin första kortfilm, Rupture , med Jean-Claude Carrières medverkan, och följde upp detta med den Oscarbelönade kortfilmen Heureux Anniversaire 1963, även den med Carrières medverkan. Étaix långfilmer inkluderar Älskaren (1962), Yoyo (1965), Så länge vi har hälsan (1965), Den stora kärleken (1968) och Kokosnötslandet (1971). Hans filmer satiriserar ofta det moderna livet, oljud och reklam. En juridisk tvist resulterade i att Étaix filmer blev otillgängliga från 1970-talet; dock återställdes de och visades offentligt igen 2010 efter en domstolsbeslut. Étaix och Annie Fratellini grundade tillsammans École nationale de cirque 1973; de hade gift sig 1969 och turnerade därefter med sin egen cirkus, under vilken Étaix uppträdde som vit ansikts clown. Han mottog Louis Delluc-priset 1962 för Le Soupirant och utnämndes till Commandeur des Arts et des Lettres 2013. Pierre Étaix avled den 14 oktober 2016 i Paris, 87 år gammal, och lämnade efter sig ett arv som en mästare inom poetisk burlesk och en viktig figur inom fransk slapstick-film.

Visa profil