Diego Bianchi è un conduttore televisivo, giornalista, ex bloggare e YouTuber italiano. Ha spesso operato con lo pseudonimo Zoro e, tra le sue varie attività, è noto per aver presentato il programma televisivo Propaganda Live.
Duilio Pizzocchi, vars riktiga namn är Maurizio Pagliari, är en italiensk komiker och kabarettartist född i Bologna 1957. Från tidig ålder visade han talang för skämt och underhållning. Han inledde sin karriär vid tjugo års ålder och medverkade i radioprogram och TV-program inom Emilia-Romagna regionen. Denna tidiga period såg utvecklingen av flera karaktärer som skulle bli centrala i hans komiska persona, inklusive den Ferraresiske målaren "Duilio Pizzocchi," vilket så småningom blev hans artistnamn, och ”Cactus,” en karaktär populär på 1980-talet känd för att söka lån och olagliga varor. Pizzochis komedistil kännetecknas av ett brett spektrum av karaktärer, var och en med distinkta personligheter och egenheter. Utöver "Duilio Pizzocchi" och "Cactus" skapade han "Ermete Bottazzi," en lastbilschaufför som debuterade i början av 1990-talet, samt "Donna Zobeide," en parodi på en spådam som fick popularitet genom radioprogram, och "La Novella," en bitter gammal kvinna som senare gick över till scenframträdanden. Andra anmärkningsvärda karaktärer inkluderar "Eddy Collante," "Stefano Pedrazzi" och "Mefistocchi." Från 1983 började han dyka upp på television i lokala sändningar från Emilia-Romagna, vilket ytterligare förfinade dessa karaktärer. Under hela sin karriär har Pizzocchi utforskat olika former av framträdande. Från 1988 ägnade han sig åt en heltidskarriär som kabaréartist, med uppträdanden på teatrar, konferenser och festivaler. Han var medgrundare till den turnéspäckade showen Costipanzo Show med Andrea Sasdelli (Giuseppe Giacobazzi) 1992, vilken fortfarande pågår. Han har även medverkat i ett flertal filmer, inklusive Consigli per gli acquisti (1997), Baciato dalla fortuna (2011) och Volevo nascondermi (2020). Hans tv-framträdanden inkluderar program som Zelig, Maurizio Costanzo Show och Quelli che... il calcio. Han ledde radioprogrammet Il mani-comico med Giacobazzi från 2005 till 2026 på Radio Italia Anni 60, och leder för närvarande "Il Manicomico" på Radio Italia Anni 60 Emilia Romagna, som sänds måndag till lördag. Han publicerade boken med berättelser Fuori scena. Risate a sipario chiuso 2020, och medförfattade Quel tesoro di mio figlio med Giuseppe Giacobazzi 2009. Pizzocchi arbetar även som sportkommentator för amerikansk fotboll.
Vincenzo Iacchetti, känt professionellt som Enzo Iacchetti, är en italiensk underhållare med en varierad karriär som spänner över stand-upkomedi, skådespeleri, tv-programledning och sång. Han föddes den 31 augusti 1952 i Castelleone och tillbringade sin barndom i Maccagno, Varese provins. Hans föräldrar var Antonio (1918-1975) och Maria (1926-2016). Tidiga influenser inkluderade Adriano Celentano, Giorgio Gaber och Enzo Jannacci, vilket inspirerade honom att börja uppträda på oratorieteatern. Iacchettis yrkesliv började med framträdanden på pizzerior och restauranger vid tillfällen som dop och bröllop. Han studerade redovisning men valde inte att satsa på det som karriär, utan engagerade sig istället i politisk aktivism som kommunist och var till och med vald stadsfullmäktig 1971. Från 1976 till 1978 arbetade han som gränsvakt för Globus resebyrå i Lugano. År 1978 tog han rollen som programmerare och intervjuare för Radio Tresa, där han skötte alla programplaneringsuppgifter. Hans komikerkarriär fick fart sent 1978 när han började uppträda på Derby Club i Milano tillsammans med andra komiker som Francesco Salvi, Giorgio Faletti, Walter Valdi, Giobbe Covatta, Malandrino e Veronica och I Gatti di Vicolo Miracoli, ett samarbete som fortsatte fram till 1985. Iacchettis tv-debut skedde 1981 i Il Sabato dello Zecchino. Han uppnådde stor popularitet i början av 1990-talet genom framträdanden i Maurizio Costanzo Show, där han blev känd för sina karakteristiska "bonsai"-låtar – korta, surrealistiska och ofta nonsensartade kompositioner. 1991 släppte han ett album med dessa dikter och låtar. Från 1994 till 2026 var han medprogramledare i det populära tv-programmet Striscia la notizia tillsammans med Ezio Greggio. Hans arbete sträcker sig bortom television; han spelade huvudrollen i filmen Come quando fuori piove 1995 och har medverkat i ett stort antal andra program för Rai, Mediaset och Telemontecarlo. Han lånade även ut sin röst till en amnesisk SpongeBob SquarePants 2009. Iacchettis engagemang för sitt hantverk visas genom hans fortsatta framträdanden på tv och scen, inklusive värdskap för Velone 2010 och mottagandet av "Riccio d'argento"-priset 2010 för sin show Chiedo scusa al signor Gaber, ett album med covers av Giorgio Gabers låtar släppt 2009.
Enzo Maggio, född Vincenzo Maggio den 10 oktober 1902 i Neapel, Italien, var en italiensk skådespelare och komiker. Han kom från en stor familj av artister; han hade tolv syskon och hans föräldrar var också involverade i konsten. Hans far, Domenico Maggio, var en skådespelare, sångare och teaterregissör känd för att ha banat väg för neapolitanska sceneggiata-föreställningar. Enzo Maggio avled i Neapel den 13 juli 1978, vid 75 års ålder. Maggio’s karriär började inom teatern, med en utbildning genom ett lärlingsförhållande i avanspettacolo-teatrar före och under andra världskriget. Han specialiserade sig på macchiette-framträdanden, med fokus på mimik, karaktärsarbete och komisk tajming. Han var känd för sina imitationer, särskilt den av komikern Larry Semon (Ridolini). Han uppträdde ofta på scen med sina syskon Dante, Beniamino, Pupella och Rosalia Maggio, ofta i neapolitanska komiska produktioner. Hans konstnärliga utbildning skedde främst på scenen. Efter kriget riktade Maggio in sig på en produktiv filmkarriär, ofta i biroller. Han gjorde sin filmdebut 1950 med à arrivato il cavaliere! och Vita da cani . Han medverkade i över 40 filmer, däribland Lo sceicco bianco (1952) regisserad av Federico Fellini, Totò a colori (1952) och Ulisse (1954). Han samarbetade även med Totò i La banda degli onesti (1956) och deltog i teaterproduktioner som Napoletani a Napoli (1955-1956) och La Venere coi baffi (1956-1957). Kritiker beskrev hans komiska stil som spontan och karikaturlik, typisk för duktiga neapolitanska skådespelare. Han medverkade i filmer regisserade av Mario Monicelli, Steno, Aldo Fabrizi, Giuseppe De Santis, Mario Mattoli och Renato Rascel. Hans sista film var Dino Risis Primo amore (1978), som släpptes postumt.
Enzo Salvi är en mångsidig och briljant italiensk skådespelare, manusförfattare och komiker. Född Vincenzo Salvi den 16 augusti 1963 i Rom, Italien, växte han upp i distriktet Ostia. Hans föräldrar är Antonio Salvi (Tony) och Bruna Brunori. Han tog examen som trädgårdsexpert från ett jordbruksinstitut och arbetade inledningsvis som kommunal trädgårdsarbetare. Salvi inledde sin karriär som kabaréartist och underhållare. Kollegor uppmuntrade honom att följa den vägen på grund av hans snabba vidd. Han gjorde sin debut på teater 1990 med Plautus Miles gloriosus . 1991 medgrundade han komediduon ”MAMMAMIA CHE IMPRESSIONE” tillsammans med Mariano D’Angelo, som sedan dess har framfört ett stort antal utsålda föreställningar och vunnit kritikernas och publikens pris på Comic Festival Nazionale 1993. Han är känd för karaktären smeknamnet 'Er Cipolla' (Löken), inspirerad av en narkoman han mötte medan han väntade på sin flickvän. Han har framfört komedier som Balle di Natale , Fiumi di forfora och A qualcuno piace Carlo . Salvi's filmkarriär började 1999 med Vacanze di Natale 2000 , följt av roller i Body Guards (2000), Merry Christmas (2001), Natale sul Nilo (2002), Natale in India (2003), Le barzellette (2004) och Il ritorno del Monnezza (2005). Han medverkade även i TV-serien Domani è un'altra truffa (2006) och deltog i Notti sul ghiaccio (2006). Salvis arbete har inneburit samarbeten med Biagio Izzo och Massimo Boldi, och han medverkade i komedifilmer under Carlo Vazinans regi. Han uppträder ofta vid evenemang och sammankomster och samarbetar med Christian De Sica och Massimo Boldi i årliga julblockbusters. Han är populär över hela Italien, både hos vuxna och barn. Han är fortfarande aktiv inom film- och TV-branschen, med roller i Il diavolo è Dragan Cygan (2024) och Alberto Sordi secret (2024).
Fabio De Luigi, född den 11 oktober 1967 i Santarcangelo di Romagna, är en italiensk skådespelare, komiker, filmregissör, tv-programledare och före detta basebollspelare. Han är en brorson till poeten Tonino Guerra. Från tidig ungdom visade han mångsidighet, och började med baseboll i Serie A1 med Santarcangelo och Rimini innan han gick över till konst. Han tog examen från en högskola för bildkonst och fortsatte sina studier vid konstakademien i Bologna, där han tog en examen i måleri med en avhandling om komedi i samtida konstkritik. Denna konstnärliga bakgrund präglar hans mångfacetterade karriär. De Luigi började sin komedikarriär 1990 genom att delta i tävlingen 'La Zanzara d'oro', där han slutade på fjärde plats. Han fick snabbt erkännande genom sitt arbete med Gialappa’s Band i tv-programmet Mai Dire... , både som komiker och programledare, och samarbetade senare med Paola Cortellesi och Mago Forest i 'Mai dire Grande Fratello 2'. Hans humorstil beskrivs som både fysisk och intellektuell, men samtidigt ödmjuk, och han skapade ett flertal minnesvärda karaktärer, inklusive Olmo, Fabius, Luigio Guastardo della Radica, Cologno, Baraldi, Medioman, L'Ingegner Cane, Bum Bum Picozza och Petunio. Han imiterade även olika tv-personligheter och politiker. Han släppte ett album med titeln Olmo & Friends år 2002. Under slutet av 1990-talet och 2000-talet medverkade De Luigi i ett flertal filmer, inklusive Marriages (1998), All the Moron's Men (1999), Johnny the Partisan (2000), Commediasexi (2006), Natale a New York (2006), Natale in crociera (2007), As God Commands (2008) och Many Kisses Later (2009). Han medverkade också i situationenkomedin 'Love Bugs' (2005) och var medprogramledare i 'Apocalypse Show' (Rai 1) och 'Le Iene'. Han har samarbetat med regissörer som Marco Ferreri, Alessandro D’Alatri, Alessandro Genovesi, Fausto Brizzi och Giovanni Veronesi. Han fortsatte att agera i filmer som Gli amici del bar Margherita (2009), Happy Family (2010) och Maschi contro femmine (2010). Han regisserade, medskrev och spelade i 'La peggior settimana della mia vita' (2011) och har sedan dess regisserat filmer som Tiramisù (2016) och 50 km per Hour (2024). Han filmar för närvarande 'La befana vien di notte 2 - Le origini'. Efter 25 år borta från scenen återvänder han till liveframträdanden med "BIOL- In Carne e Ossa Tour."
Federico Basso är en italiensk komiker, manusförfattare för TV, skådespelare och artist. Född i Turin den 1 januari 1975, är han ursprungligen från Italien. År 1995 avlade han sin tekniska utbildning och tog examen som elektroniktekniker (Perito elettronico) från Giuseppe Peano Institutet för Industriell Teknik i Turin, med betyget 49 av 60. Därefter genomgick han konstnärlig träning på Segrates Teaterskola och Milanos Civila Skola för Film och TV. Innan han blev komiker inkluderade hans yrkeserfarenhet arbete som videoredigerare för nyhetssändningar på Rete 4 och Italia 1, en roll han hade från 1997 till 2004. Basso inledde sin konstnärliga karriär med improviserade teaterföreställningar och deltog i Zelig’s laboratorier. Han fick erkännande genom framträdanden i humorprogrammen Zelig och Zelig Off , både som utövare och programledare, och medverkade i Zelig under åren 2006, 2011-2013, 2021 och 2026. Från 2007 till 2011 var han programledare för Zelig Off tillsammans med Teresa Mannino. År 2003 anslöt han sig till Zelig’s workshops, och 2004 vann han Sesto San Giovanni kabarettfestival, där han besegrade Teresa Mannino i finalen. Hans humoristiska stil är influerad av amerikanska humor-traditioner, med ståuppkomiker som Woody Allen, Jerry Seinfeld och Dane Cook som inspirationer. Han beundrar även Buster Keaton. Självironi utgör grunden för hans konstnärliga produktion. Federico Bassos karriär inkluderar skrivande för tv-program som Belli dentro (2005-2012) och Crozza Italia (2006), samt en gästroll i miniserien Quelli dell'Intervallo Cafe - Casa Pierpiero 2011. Han vann den femte säsongen av komedyshowen LOL - Chi ride è fuori 2025, och delade prispotten med Geppi Cucciari. I november 2024 blev han ambassadör för att främja vinter-OS och Paralympics 2026, och deltog som fackelförare i Turin den 11 januari 2026. Han har även medverkat i Geppi Hour (2007), Comedy Match (2024-2026), Techetechete' (2024), DopoFestival (sedan 2026), The Band (2022) och La notte dei fiori (2026). Han hade nyligen en specialföreställning för Comedy Central Presents 2026. För närvarande arbetar han på en show som snart kommer till biograferna och delar monologer och skisser på sina sociala medieprofiler, där han har över 480 000 följare. Kritiker beskriver honom som en skarp, intelligent artist och en observant iakttagare av det samtida samhället.
Född den 16 mars 1937 i Rom, var Franco Bracardi en italiensk underhållare med många talanger, inklusive skådespeleri, komponerande, pianospel och stand-upkomik. Han avled i Rom den 28 februari 2005, bara två veckor innan sin 70-årsdag. Bracardis yrkesliv sträckte sig över många år och involverade musik, television, radio och film, vilket cementerade hans rykte som en framstående person under den gyllene eran av italiensk radio och television. Bracardi började sitt yrkesliv inom musiken under första halvan av 1950-talet, och arbetade som jazzpianist på nattklubbar samt som ackompanjatör. Han anslöt sig till beatgruppen The Flippers på 1960-talet, där han spelade piano tillsammans med Lucio Dalla. The Flippers, som även inkluderade medlemmar som Maurizio Catalano, Max Catalano, Benny Amoroso, Fabrizio Zampa, Romolo Forlai, uppnådde betydande framgång mellan 1960 och 1966, och vann till och med Cantagiro 1963 med 'I Watussi'. Han debuterade som skådespelare och komiker runt mitten av 1960-talet på kabaréen 'Setteperotto', tillsammans med personer som Villaggio, Pippo Franco och Enzo Jannacci. Under denna period komponerade han även låtar för Mina, Mireille Mathieu och Raffaella Carrà, inklusive Mireille Mathieus "Une chanson," som nådde 12:e plats i Sanremo 1968. Bracardi fick ett brett erkännande från och med 1970 genom sitt arbete i radiovarietyshowen 'Alto gradimento', ledd av Renzo Arbore och Gianni Boncompagni. I programmet komponerade han musiken, skrev material och skapade minnesvärda karaktärer som Solforio, Mortification och Pallottino. Han samarbetade ofta med Renzo Arbore och medverkade i program som 'Quelli della notte'. Han fortsatte att arbeta som författare för RAI-televisonen i över tio år, och bidrog även till Discoring. Han medverkade i flera filmer, inklusive Splendori e miserie di Madame Royale, Io la conoscevo bene, fyra filmer med Totò, och anmärkningsvärt som Lino Banfis kusin i komedin Vieni avanti cretino från 1982. Han var officiell pianist för Maurizio Costanzo i hans långkörande televisionsprogram 'Maurizio Costanzo Show', där han improviserade för att framhäva eller mjuka upp olika ögonblick, och komponerade temasången 'Se penso a te' för programmet 1985. Han är ihågkommen för att ha skapat surrealistiska karaktärer på radio och för att ha komponerat ett stort antal framgångsrika låtar för Raffaella Carrà mellan 1970- och 1980-talen, inklusive ‘A far l’amore comincia tu’, ‘Ballo ballo’ och ‘Pedro’.
Den italienske underhållaren, skådespelaren och tv-personligheten Francesco Matano är också känd som Frank Matano. Han föddes den 14 september 1989 i Santa Maria Capua Vetere, Italien, och har både italienskt och amerikanskt medborgarskap. Hans föräldrar är av italiensk och amerikansk härkomst, vilket återspeglar en dubbel kulturell uppväxt. Han tillbringade sina tonår i USA och tog examen från Cranston High School East i Rhode Island. Matano började sin karriär online 2007 med en YouTube-kanal som hette 'lamentecontorta,' och som initialt innehöll praktstreck via telefon. Denna kanal fick snabbt popularitet och samlade ungefär 60 miljoner visningar samt nådde en miljon prenumeranter år 2008. Han skapade en andra kanal, 'FRANK MATANO Games,' ägnad åt dataspel år 2013. Matano medverkade första gången i tv 2009 som korrespondent och programledare för 'Le Iene.' Senare samma år, 2010, presenterade han programmet 'Sky Scherzando?' och studerade språk vid universitetet i Cassino och södra Lazio, men avlade inte någon examen. Under hela sin karriär har Matano expanderat till olika roller. Han medverkade i webbserien ”Lost in Google” 2012 och gjorde sin skådespelardebut i ”Fuga di cervelli” 2013, följt av roller i Paolo Ruffinis filmer ”Tutto molto bello” (2014) och ”Fuga di cervelli” (2013). Han har även arbetat som röstskådespelare för flera animerade projekt, inklusive ”Zootopia” (2016), ”Sing 2” (2021) och ”Transformers: Rise of the Beasts” (2023). År 2015 tilldelades han Revelation of the Year vid TV Direction Awards. Han var domare i ”Italia’s Got Talent” 2015 och medprogramledare för ”Le Iene” 2016 och 2019. Han deltog i komedyshowen ”LOL – Chi ride è fuori” från 2021, och medverkar för närvarande i Prime Video-serien ”Gigolò per caso” från 2023.
Gabriele Cirilli, född i Sulmona den 12 juni 1967, är en italiensk underhållare med en varierad karriär. Han identifierar sig som komiker, kabaréartist, skådespelare, humorist och författare. Nu 56 år gammal började Cirillis professionella resa 1986 som deltagare i 'Il gioco delle coppie'. Han studerade därefter på Laboratoriet för Sceniska Övningar under ledning av Gigi Proietti, vilket gav honom en grundläggande teaterutbildning. Cirilli fick betydande uppmärksamhet genom sina framträdanden i olika versioner av 'Zelig', särskilt för sin gestaltning av den romerska förorteraren Kruska. Denna karaktär inspirerade det minnesvärda uttrycket 'Chi è Tatiana?!?...', vilket senare ledde till en bok, en teaterföreställning och filmen 'Chi è Tatiana?' från 2001 regisserad av Roberto Campili. Hans skådespelarmeriter inkluderar roller i TV-fiktionsserier som 'Scoop' (1991), 'Assunta Spina' (1992) och 'Chiara e Francesco' (2007), samt filmer som 'Un bugiardo in paradiso' (1998) och 'Matrimonio al sud'. Han deltog också i teaterföreställningen 'Donna Gabriella e i suoi figli' från 2006 till 2007, och framförde teaterföreställningen 'Cirque du Cirill' år 2010. Sedan 2009 har Cirilli varit en del av skådespelarensemblen i 'Un medico in famiglia', där han spelar Dante Piccione. Han visade sin mångsidighet genom att delta i 'Ballando con le stelle' 2007 och 'Tale e quale show' från 2012 till 2017, där han imiterade olika artister och samlade på sig över 75 imitationer. År 2013 porträtterade han Claudio Villa i 'Volare - La grande storia di Domenico Modugno'. Han ledde komeditalangprogrammet 'Eccezionale veramente' på LA7 2016 och spelade Gomez Addams i musikalen 'La famiglia Addams' 2018 och 2019. Cirilli fortsätter att uppträda, inklusive framträdanden i 'Tale e Quale Show', där han återvände som gäst 2020, och genom sin komedishow 'Gabriele Cirilli LIVE'. Han är tillgänglig för evenemang över hela Italien och känd för sina improvisationsförmågor.
Giovanni Luca Picariello, som professionellt är känd som Ghemon, är en italiensk artist född i Avellino den 1 april 1982. Han verkar under flera namn inklusive Ghemon Scienz och Gilmar. Ghemon fungerar som rappare, sångskrivare och komiker. Scennamnet härstammar från Ishikawa Goemon XIII, en karaktär från serien Lupin the Third. Tidiga konstnärliga försök inkluderade graffiti från 1995 till 2001, initialt under taggen 'Kal,' som han senare ändrade till 'Esi' på grund av likheter med en annan artist vid namn Kaf. Ghemon började sin musikaliska resa 1993 när han upptäckte hip hop genom Articolo 31 och OTR, och kopierade kortvarigt J-Ax texter. Han var även fan av Litfiba och Ligabue från 1993 och framåt. Under sena 1990-talet och tidigt 2000-tal deltog han i olika kollektiv och projekt, inklusive Blue Nox, Unlimited Struggle, 15 barrato (bildat 1996 med Mobie) och Sangamaro (grundat 1997 med Domenico, även känd som Domey Blanco). Sangamaro släppte en demo, *Bloodstains*, år 2000. Han studerade juridik vid LUISS universitet i Rom och tog examen 2002. Från 2005 till 2006 var han del av Soulville-projektet, som släppte hans debut-EP, *Ufficio immaginazione*, som en gratis nedladdning 2006; denna release fick positiva recensioner och genererade över 3 000 nedladdningar. Ghemon har i sin karriär medverkat i Sanremo-festivalen 2019 med 'Rose viola' och återigen 2021 med 'Momento perfetto,' som slutade på 21:a plats. Han bidrog även till soundtracket för NBA 2K17 2017 med sin singel 'Adesso sono qui.' För närvarande är han stand-upkomiker. Hans show, "La Prima Volta. L’Ultima Volta. L’Unica Volta," har premiär i april, efter hans tidigare show, “Una cosetta così,” som gick från 2023 till 2024 med över 70 föreställningar och avslutades med ett speciellt evenemang på Teatro Arcimboldi i Milano. Denna show, skriven tillsammans med Carmine Del Grosso, beskrivs som en kombination av konsert, monolog och komedi, ofta med tidigare outgivna låtar. Han planerar sin nästa show, med titeln "Varietà," med sikte på en föreställning på Forum di Assago.
Giancarlo Kalabrugovic är en italiensk komiker och kabaréartist, född Giancarlo Calabretta den 2 oktober 1966 i Bollate. Hans bakgrund speglar en blandning av italienska regioner, med hans far från Calabria och hans mor från Emilia. Han är känd som en milanesisk komiker som uppträder över hela Italien, på teatrar, torg och vid liveevenemang för olika tillfällen, inklusive företagsevenemang och privata fester. Kalabrugovics artistnamn uppstod ur barndomslekar där han och hans vänner lekfullt ändrade efternamn för att imitera fotbollsspelare, särskilt de från Jugoslavien. Han började ägna sig åt komisk teater 2001, efter en skådespelarkurs på Campo Teatrale-skolan i Milano år 2000. Debuten som professionell kom 2002 med föreställningen 'Sbarlusc,' som spelades på prestigefyllda scener som Teatro Verdi i Milano och Teatro Valle i Rom. Han följde sedan upp med roller i en Breil-reklam (2003) och filmen 'Fame chimica' (2003), där han porträtterade karaktären Bifo. En betydande vändpunkt i hans karriär inträffade 2005 när han anslöt sig till den konstnärliga laboratoriet Zelig. Från 2007 till 2008 var han en regelbunden gäst på 'Zelig Off,' och medverkade även i 'Buona la prima!' (2007-2008) tillsammans med Ale och Franz, där han spelade Mimmo, portvakten son. Han är särskilt känd för sin karaktär ‘Pino dei Palazzi,’ en ‘storstadens filosof’ från hyresrättsområden, som fick popularitet på Zelig från 2007. Kalabrugovic gestaltade Pino dei Palazzi konsekvent från 2007 till 2011, med återkomster 2013, 2021 och 2026. Hans humorstil beskrivs som 'från periferin,' ironisk och poetisk. Rapparen Marracash har refererat till Pino dei Palazzi i flera låtar, vilket ytterligare förstärker karaktärens kulturella påverkan. Han medverkade i 'Zelig Time' mellan 2018 och 2020, och fortsätter att återvända till Zelig för dess olika upplagor.
Albanien
1
Armenien
1
Argentina
24
Österrike
28
Australien
22
Azerbajdzjan
1
Belgien
13
Bulgarien
31
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
12
Kanada
48
Schweiz
17
Chile
8
Kamerun
1
Kina
7
Colombia
2
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Estland
5
Egypten
4
Spanien
74
Finland
15
Frankrike
211
Storbritannien
148
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Ungern
7
Indonesien
8
Irland
20
Israel
9
Indien
11
Irak
3
Iran
6
Jamaica
1
Japan
35
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
1
Libanon
5
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
3
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Slovenien
4
Slovakien
2
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
1
Uganda
7
USA
213
Uruguay
1
Uzbekistan
1
Vietnam
1
Sydafrika
2
Italien har en rik tradition av komedi som sträcker sig över teater, film, television, liveframträdanden och modern stand-up. Italienska komiker har utvecklat många olika former av humor genom åren, från teaterkomedi och kabaré till observationell stand-up, satir och sketchkomedi.
GiggleTimes katalog sammanställer italienska komiker, stand-upkomiker, komediskådespelare, artister och andra personligheter kopplade till italiensk komedi och underhållning. Bläddra igenom profilerna ovan för att upptäcka komiker från olika generationer och lära dig mer om deras karriärer och arbete.
Stand-upkomedi har blivit en alltmer synlig del av den italienska nöjesbranschen, med artister som uppträder på komediföreningar, teatrar, kulturella platser och festivaler över hela landet.
Italienska stand-upkomiker hämtar inspiration från ett brett spektrum av ämnen, inklusive vardagslivet, relationer, arbete, familj, kultur och det samtida samhället. Vissa artister fokuserar på personliga berättelser och observationell humor, medan andra använder sig av satir, ironi, karaktärer eller mer experimentella former av komedi.
Milano och Rom är viktiga centra för liveunderhållning och komedi, medan komiker också uppträder i städer och regioner över hela Italien. Tillväxten av digitala plattformar har gett nyetablerade artister ytterligare sätt att bygga en publik utöver den traditionella komediscenen.
Kabaret har en viktig plats i italiensk komedi, och knyter liveunderhållning med musik, teater, satir och humor. Italiensk kabaret har producerat artister och komedigrupper vars arbete nått publiken genom både liveshower och television.
Landets tradition av teaterkomedi fortsätter också att påverka moderna utövare. Italienska komiker kan kombinera manusmaterial, karaktärer, fysisk humor, improvisation och interaktion med publiken istället för att enbart förlita sig på det traditionella stand-up-formatet.
Denna blandning av teatraliska och samtida tillvägagångssätt ger italiensk komedi ett brett spektrum av stilar och framträdandeformat.
Filmen och televisionen har spelat en stor roll i att introducera italienska komiker för bredare publik. Italien har en lång historia av komedifilmer och komiska skådespelare, där artister ofta rör sig mellan scen, television och film.
Italiensk television har också visat skämtprogram, varietéföreställningar, komediserier och underhållningsformat som hjälpt till att lansera och popularisera komiker. Vissa artister är främst kända som skådespelare, medan andra har kombinerat humor med skrivande, regi, programledning eller produktion.
Sambandet mellan italiensk komedi och film är särskilt starkt, med komiska insatser som utgör en viktig del av landets filmtradition.
Den italienska komediscenen fortsätter att förändras i takt med att nyare artister experimenterar med olika format och sätt att nå ut till publiken.
Utöver komediclubbar och teatrar använder sig komiker nu av poddar, YouTube, sociala medier och streamingplattformar för att publicera skisser, stand-upklipp och annat originalmaterial. Dessa plattformar har gjort det möjligt för nyblivna italienska komiker att utveckla publik oberoende och nå tittare bortom sitt lokala område.
Traditionell komedi och nyare digitala format existerar nu sida vid sida, vilket skapar möjligheter för en mängd olika artister och stilar.
Letar du efter italienska komiker, italienska stand-up komiker eller humorister från Italien? Utforska GiggleTime-katalogen ovan för att upptäcka komiker och humorpersonligheter från olika områden inom italiensk underhållning.
Använd sökfunktionen för att hitta en specifik komiker eller bläddra igenom profilerna för att upptäcka nya namn. Enskilda profiler kan innehålla biografisk information, karriärdetaljer, framträdanden, fotografier och andra intressanta fakta.
Oavsett om du är intresserad av italiensk stand-upkomedi, italiensk kabaré, komediskådespelare, italienska tv-komiker eller kända italienska komiker, gör GiggleTime det enklare att upptäcka personerna bakom italiensk humor.
Katalogen fortsätter att växa i takt med att nya italienska komiker och komedipersonligheter läggs till.
