Adriano Celentano är en italiensk konstnär som har utövat yrken sångare, showman, skådespelare, regissör, manusförfattare, tonsättare, tv-värd, humorist, komiker, skivproducent och dansare.
Född den 15 juni 1920 i Rom, var Alberto Sordi en mångfacetterad italiensk artist som arbetade som skådespelare, komiker, röstskådespelare, regissör, sångare, kompositör och manusförfattare. Han avled i Rom den 24 februari 2003. Hans karriär sträckte sig över 60 år och omfattade 160 filmer, varav han regisserade 18. Sordi, erkänd som en avgörande figur inom commedia all'italiana och en av de mest betydelsefulla skådespelarna i italiensk film, porträtterade ofta förändringar inom det italienska samhället genom sina framträdanden. Sordi inledde sin karriär med en 15-årig period av mindre roller som statist eller birollsinspelare, och medverkade som statist i Scipione l'Africano 1937. Han sökte ursprungligen musikalisk utbildning, sjöng i Sixtinska kapellet vid sju års ålder och studerade opera under flera år efter att hans röst brustit. Även om han kortvarigt studerade vid Giulio Romano handelsinstitut i Trastevere och senare tog examen som revisor för att behaga sin mor, så gick han också på Accademia dei filodrammatici i Milano men blev avstängd på grund av sin romanesiska dialekt och uppfattad brist på talang. Han fann tidig framgång som röstskådespelare, bland annat genom att dubba Oliver Hardy från 1937. Hans teatererfarenhet formade ytterligare hans komiska förmågor. Sordi uppnådde framgång som ledande skådespelare i början av 1950-talet och betraktas som en av de största tolarna av italiensk komedi. Han samarbetade ofta med Nino Manfredi, Vittorio Gassman och Ugo Tognazzi, vilket bildade en populär kvartett. En framstående trio inkluderade även Aldo Fabrizi och Anna Magnani, vilket bidrog till den romerska filmrepresentationen. Även om hans tidiga verk etablerade honom som en komisk kraft, började han tolka komplexa dramatiska karaktärer på 1960-talet. Under hela sin karriär drog Sordi inspiration för sina karaktärer från det italienska samhället och samarbetade med framstående regissörer, författare och manusförfattare. Han vann fem Nastro d'argento-utmärkelser, tio David di Donatello-utmärkelser och en Golden Globe-utmärkelse. Som erkännande för sina omfattande bidrag till filmen tilldelades han Gyllene Lejonet för livstidsprestation.
Född i Rom som Aldo Fabbrizi den 1 november 1905, var Aldo Fabrizi en italiensk underhållare som arbetade som skådespelare, regissör, manusförfattare och komiker. Hans far, Giuseppe Fabbrizi, avled när han var elva år, och hans mor, Angela Petrucci, arbetade som fruktförsäljare från Tivoli. Fabrizi inledde sin karriär 1931 på en förortersteater i Rom och uppnådde lokal framgång genom komiska skisser och monologer medan han uppträdde med 'Reginella'-kompaniet. Han blev en framstående figur i den romerska revy- och avanspettacolo-scenen, bidrog till dialekt tidningen 'Rugantino' och publicerade en bok med romerska dikter, 'Lucciche ar sole', 1928. Fabrizis karriär sträckte sig bortom scenen. Han gjorde sin filmdebut 1942 i Avanti c'è posto... och uppnådde senare betydande erkännande för sin roll som den hjältemodige prästen Don Morosini i Roberto Rossellinis Rom, öppen stad (1945). Han gjorde även röstskådespeleri för karaktärer i filmer som Maddalena... zero in condotta (1940) och Ladri di biciclette (1948). Under 1950- och 1960-talen samarbetade han ofta med Totò och Peppino De Filippo, både på film och scen; Fabrizi och Totò delade en nära vänskap och njöt av improviserad skådespelning tillsammans. Han regisserade dramat Immigrants 1948 och vann ett Silverbandpris för sin insats i Prima comunione (1950) samt ytterligare ett för Faderns dilemma . Fabrizi uppnådde ytterligare framgång på scen med musikalen Rugantino (1964). Fabrizis talang och bidrag till italiensk underhållning var allmänt erkända. Han mottog ett speciellt David di Donatello-pris 1988 för sin karriär, och vann två Nastro d'Argento-priser, inklusive ett för Vi älskade alla varandra så mycket . Han erhöll också erkännande vid filmfestivalen i Cannes 1952 för bästa manus för Polisen och tjuvarna . Hans framträdanden porträtterade ofta romerska typer som vagnkuskare och spårvagnförare. Fabrizi turnerade över Europa, Latinamerika och Broadway, och hade kortvarigt Alberto Sordi i sin skådespelartrupp runt 1937. Han var gift med sångaren Beatrice Rocchi (Reginella) fram till hennes död 1981. Efter sin död i Rom den 2 april 1990 släppte Poste italiane ett minnesmärke i Aldo Fabrizis minne senare samma år.
Ambra Angiolini är en italiensk skådespelare och sångerska, född i Rom den 22 april 1977, till Alfredo Angiolini och Doriana Comini. Hon har två äldre syskon, Barbara och Andrea. Hennes karriär började vid 13 års ålder som statist i TV-programmet Fantastico under 1990 och 1991. Hon fick tidigt uppmärksamhet genom att delta i Bulli e pupe 1992, där hon framförde Claudio Baglionis 'Poster', och därefter som programledare för Non è la RAI från 1992 till 1993, en roll som betydligt ökade hennes profil. Under sin tid på Non è la RAI startade Ambra Angiolini en sångkarriär och släppte singeln 'T'appartengo' 1994. Detta ledde till utgivningen av hennes debutalbum, T'appartengo , som uppnådde betydande framgång och sålde 800 000 ex samt gav åtta platina- och ett guldskivor. Hon fortsatte att släppa musik, med Angiolini (även känd som Angelitos ) 1996, Ritmo vitale 1997 (följt av en spansk version 1998) och InCanto 1999. Hennes musikaliska satsningar inkluderade också framträdanden på Viña del Mar International Song Festival i Chile i februari 1997 och deltagande i musikalen Emozioni 2001. Hon ledde även ett flertal andra TV-program, inklusive Generazione X , Super och Sanremo Top 1997 . Ambra Angiolini gick över till filmspelande med sin debut i Saturn in Opposition (2007). Denna roll visade sig vara avgörande, och hon belönades med David di Donatello för Bästa kvinnliga biroll, Nastro d'Argento för Bästa kvinnliga biroll, Ciak d'oro och en Globo d'oro 2007. Hon har därefter medverkat i flera filmer, bland annat Black and White (2008), The Immature (2011), Viva l'Italia (2013), Do You Remember Me? (2014) och The Choice (2015). År 2022 mottog hon ytterligare en Nastro d'argento för sitt arbete i Le fate ignoranti . Hon bodde med Francesco Renga från ett ospecificerat startdatum till 2015, och de fick två barn: Jolanda (född 2004) och Leonardo (född 2006). Hon hade en relation med Massimiliano Allegri mellan 2017 och 2021.
Giuseppe Piero Grillo, känt professionellt som Beppe Grillo, föddes i Genua, Ligurien den 21 juli 1948. Hans föräldrar var Piera Tieghi, en pianist, och Enrico Grillo, som ägde ett metallbearbetningsföretag. Han studerade inledningsvis redovisning på det privata institutet 'Ugolino Vivaldi' och gick kortvarigt på Handelshögskolan vid universitetet i Genua, men avlade inte sin examen. Innan han började med komedi arbetade han som klädförsäljare och sedan i sin fars företag. Grillo inledde sin karriär genom att improvisera en monolog vid en audition, vilket ledde till att tv-programledaren Pippo Baudo upptäckte honom två veckor senare. Grillos tidiga TV-framträdanden inkluderar Secondo Voi (1977-1978), Luna Park (1979) och Fantastico (1979), där han medverkade som programledare tillsammans med Loretta Goggi. Under 1980-talet ledde han resprogram som Te la do io l'America (1982) och Te lo do io il Brasile (1984). Han medverkade även i filmer som Cercasi Gesù (1982), för vilken han mottog en David di Donatello- och Nastro d’argento-utmärkelse, Scemo di guerra (1985) och Topo Galileo (1988). År 1986 medverkade han i prisbelönta reklamfilmer för yoghurt och uppträdde på Sanremo-festivalen. En kontroversiell kritik av den italienske socialistpartiledaren Bettino Craxi i TV ledde till ett tillfälligt avstängning från public service. Från och med 2005 utökades Grillos profil markant med lanseringen av sin blogg, beppegrillo.it. Den blev snabbt inflytelserik, erkänd av Time Magazine och rankades 2014 bland de 10 mest besökta webbplatserna globalt. Under det året uppdaterades den dagligen. Han samarbetade med sångaren Giorgia på låten "Libera la mente" 2007. 2009 medgrundade han det italienska Femstjärnerörelsen med Gianroberto Casaleggio, och tjänstgjorde som dess garant och politiske ledare. Partiet fick en betydande andel av rösterna – en fjärdedel – i valet 2013. Han uppträder på scen både i Italien och utomlands och tar upp ämnen som energianvändning, korruption och globalisering. Grillo återvände till italiensk public service-tv i maj 2014 i Porta a Porta och underhåller bloggar på italienska, engelska och japanska.
Carlo Verdone är en italiensk skådespelare, komiker, regissör och manusförfattare, född i Rom den 17 november 1950. Han har en familjebakgrund som inkluderar en far, Mario Verdone, som var professor i filmhistoria och kritiker, och en mor, Rossana Schiavina, som var professor i litteratur. Hans farfar på fäderns sida, Oreste, var kemist från Pozzuoli (Neapel). Han gick på Collegio Nazareno i Rom, där han träffade Christian De Sica, och studerade senare på Liceo classico i Rom. Verdone tog examen i modern litteratur från Sapienza universitetet i Rom 1976-1977, med en avhandling om italiensk stumfilm, och i filmregi från Centro Sperimentale di Cinematografia 1974. Verdone inledde sin karriär med sin humoristiska stil på 1970-talet. Han medverkade i reklamfilmer för Carosello-programmet och gjorde TV-debut 1977 i varietyprogrammet Non stop . Han introducerade sina karaktärer på TV 1978 i komediserien Non Stop . Sergio Leone gav honom hans filmdebut och handledde honom i filmtekniker. Han gjorde amatörkortfilmer från tidig ungdom, inklusive Poesia solare (1969), Allegoria di primavera (1971) och Elegia notturna (1973). Hans regidebut var Un sacco bello (1980), följt av Fun Is Beautiful (1980) där han spelade tre karaktärer. Han medskrev Journey with Papà med Sergio Leone, och Troppo forte med Verdone och Leone. Verdones verk inkluderar den högt ansedda Bianco, rosso e Verdone (1981), producerad av Sergio Leone och med Elena Fabrizi, samt dess soundtrack komponerat av Ennio Morricone. Han regisserade Talcum Powder (1982) som vann flera David di Donatello-utmärkelser, och skrev manus till den tillsammans med Enrico Oldoini. Sedan 1990-talet har hans verk utforskat mer allvarliga ämnen. Han skrev boken Fatti Coatti 1999. Verdone spelade huvudrollen i filmserien Manual of Love (2005, 2007, 2011) och medverkade i Paolo Sorrentinos The Great Beauty (2013). Han regisserade Blessed Madness (2018), och skrev manus till den tillsammans med Nicola Guaglianone och Menotti. Han har mottagit ett stort antal utmärkelser, inklusive nio David di Donatello-utmärkelser, fyra Globi d’oro-utmärkelser, elva Nastri d'argento-utmärkelser och två Premi Flaiano-utmärkelser. År 2017 tilldelades han en hedersdoktorsexamen i kulturarv och territorium från universitetet i Rom Tor Vergata. Han medverkade nyligen i L'Abbiamo Fatta Grossa (2016), där han spelar Arturo Merlino, en blygsam privatdetektiv, tillsammans med Antonio Albanese som Yuri Pelagatti.
James Christian Kimmel, professionellt känd som Jimmy Kimmel, är en amerikansk tv-programledare och komiker. Född i New York City den 13 november 1967, har han både amerikanskt och italienskt medborgarskap. Hans familj flyttade till Las Vegas, Nevada när han var nio år gammal, och han gick senare på Ed W. Han studerade kortvarigt vid University of Nevada, Las Vegas, och Arizona State University innan han satsade på en karriär inom underhållning. Kimmel började sin yrkesresa med att arbeta inom radio medan han fortfarande gick i gymnasiet. Från 2013 till 2018 arbetade han på KROQ-FM:s morgonprogram Kevin & Bean i Los Angeles som "Jimmy the Sports Guy", och tjänstgjorde samtidigt som medvärd för The Me and Him Show i Seattle. Hans tv-karriär tog fart med roller som medvärd för Comedy Central's The Man Show och Win Ben Stein's Money , för vilket han vann ett Emmy Award för Outstanding Game Show Host. Han har även varit producent för program som Crank Yankers , Sports Show with Norm Macdonald , och The Andy Milonakis Show . Kimmels mor är av italienskt ursprung, med farföräldrar som immigrerade från Ischia, Neapel; han fick italienskt medborgarskap år 2025. Från och med 2003 har Kimmel varit både programledare och exekutiv producent för Jimmy Kimmel Live!, en roll som gjort honom till en betydande kraft inom sent-night-tv och gett honom den längst kontinuerliga programledarperioden bland nuvarande amerikanska programledare. Han har lett Primetime Emmy Awards vid tre tillfällen: 2012, 2016 och 2020; dessutom har han lett Academy Awards fyra gånger, vilket skedde 2017, 2018, 2023 och 2024. Hans familjekontakter syns också i hans arbete; hans farbror, Frank Potenza, medverkade ofta i Jimmy Kimmel Live! fram till sin död 2011, och hans kusin Sal Iacono arbetade som manusförfattare och komiker för programmet, medan hans bror Jonathan regisserar för det.
Nino Manfredi, född Saturnino Manfredi den 22 mars 1921 i Castro dei Volsci, Frosinone, var en mångfacetterad italiensk underhållare. Under sin yrkesverksamma tid hade han många befattningar: skådespelare, röstskådespelare, regissör, manusförfattare, dramatiker, komiker, sångare, författare, radiopersonlighet och tv-programledare. Han minns som en framstående figur inom genren commedia all'italiana. Manfredis föräldrar var Romeo Manfredi och Antonina Perfili, och han tillbringade sin barndom i Roms San Giovanni-område efter att ha gått på Collegio Santa Maria som halvboende elev. Manfredis tidiga liv präglades av sjukdom; han led av tuberkulos 1937 och tillbringade tid på ett sanatorium. Under denna period lärde han sig spela banjo och anslöt sig till sjukhusets orkester, vilket visade ett tidigt intresse för framträdande. År 1941 började han sina universitetsstudier vid juridiska fakulteten; han omdirigerade dock snabbt sin uppmärksamhet mot skådespeleri. Han debuterade som programledare och skådespelare i sin kyrkas lilla teater samma år, och tog juristexamen i oktober 1945 med en avhandling om nödvärn. Han tog examen från Nationalakademin för scenkonst i juni 1947, och gjorde därefter sin första scenframträdande samma år. Under 1948 spelade han i pjäser som Romeo och Julia och Stormen på Piccolo Teatro di Milano, och påbörjade samtidigt sin radiokarriär som komiker och imitatör. Manfredis karriär blomstrade under 1950-talet och framåt. Han gjorde sin filmdebut 1949 med Torna a Napoli och samarbetade med Eduardo De Filippo, och regisserade tre enaktspel på Teatro Eliseo mellan 1952 och 1953. Från 1951 bildade han en komisk trio med Paolo Ferrari och Gianni Bonagura, och fick ytterligare erkännande genom radiovarietéer och revyer. Han var programledare för Canzonissima tillsammans med Delia Scala och Paolo Panelli från 1959, vilket avsevärt ökade hans popularitet. Han uppnådde framgång i musikalisk komedi som Un trapezio per Lisistrata (1958) och Rugantino (1962). Under hela sin karriär mottog Manfredi många utmärkelser, inklusive sex David di Donatello-utmärkelser och sex Nastro d’Argento-utmärkelser. Han vann också Prix de la première oeuvre vid filmfestivalen i Cannes 1971 för Between Miracles . Nino Manfredi avled i Rom den 4 juni 2004.
En italiensk skådespelare, komiker, filmregissör och författare, Paolo Villaggio, kom till världen den 30 december 1932 i Genua. Hans föräldrar var Ettore Villaggio, en lantmätare från Palermo, och Maria Faraci, en lärare i tyska från Venedig. Piero, en tvillingbror till Paolo Villaggio, arbetade som professor vid Pisa universitet. Villaggios tidiga liv innebar varierande erfarenheter; han arbetade som servitör, BBC-speaker och underhållare på Costa Cruises fartyg, och senare på Cosider, där organiseringen av företagsevenemang gav inspiration till hans karaktär Ugo Fantozzi. Villaggio's karriär omfattade olika kreativa satsningar. Han skapade minnesvärda karaktärer som professor Kranz, Giandomenico Fracchia och framför allt Ugo Fantozzi. Hans humor var nyskapande och surrealistisk, inspirerad av commedia dell'arte, och han använde sig av tekniker som nybildningar, betonade adjektiv, morfologiska fel och byråkratiska termer i sin skrift. Han skrev flera satiriska böcker med Ugo Fantozzi i huvudrollen, där Fantozzi (1971) såldes i över en miljon exemplar och gav honom Gogol-priset i Moskva. Karaktären Ugo Fantozzi utvecklades till en mycket framgångsrik filmisk saga, med Villaggio i huvudrollen i filmen Fantozzi (1975), regisserad av Luciano Salce. Han samarbetade även med Federico Fellini, Lina Wertmüller, Ermanno Olmi, Mario Monicelli och Gabriele Salvatores i filmer, ofta i dramatiska roller. Under hela sin karriär mottog Villaggio många utmärkelser. Han tilldelades David di Donatello 1990; han fick också en Nastro d'Argento 1992 och Gyllene Lejonet vid Venedigs filmfestival samma år, som en hedersbetygelse för hans livsverk. Han mottog även den hedersfulla Pardo vid Locarnos filmfestival år 2000. Villaggios kreativa produktion sträckte sig bortom film och böcker; han skrev låtar med Fabrizio De André, inklusive 'Carlo Martello torna dalla battaglia di Poitiers' och 'Il fannullone,' och medverkade i teaterpjäser, där han spelade Arpagone i Molières L'Avare 1996. Han var också programledare för nyhetssatiren Striscia la notizia 1996, och tidigare programledare för experimentella och avantgardistiska tv-program under slutet av 1960-talet. Kritiker som Goffredo Fofi, Michele Serra, Enrico Giacovelli och Beppe Grillo jämförde honom med Buster Keaton, Charlie Chaplin, Stan Laurel och Oliver Hardy. Paolo Villaggio avled i Rom den 3 juli 2017, till följd av komplikationer orsakade av diabetes.
Roberto Remigio Benigni, född den 27 oktober 1952 i Castiglion Fiorentino, är en italiensk skådespelare, komiker, manusförfattare, filmregissör, kabaréartist, sångskrivare och skådespelare. Hans föräldrar var bönder, Luigi Benigni och Isolina Papini, och han flyttade senare med sin familj till Prato 1958. Han har tre systrar: Bruna, Albertina och Anna. Benigni inledde sin karriär som framförare av teatermonologer med ironisk och respektlös komedi. Han gjorde sin debut på scen i december 1971 på Teatro Metastasio i Prato med Il re nudo . Under 1970-talet samarbetade han med Marco Messeri och uppträdde med Lucia Poli i Beat '72-kompaniet. Giuseppe Bertolucci skrev monologen Cioni Mario för honom 1975, vilket visade sig vara mycket framgångsrikt; denna karaktär, en toskansk bonde, är till stor del självbiografisk. Han fick popularitet genom tv-framträdanden, bland annat i serien Onda Libera på Rai 2 och L'altra domenica (1976–1979). Han skrev också Berlinguer, I Love You 1977, vilket markerade hans debut som skådespelare. Benignis verk har spänt sig över olika former av underhållning. Han regisserade antologifilmen Tu mi turbi 1983, där hans fru, Nicoletta Braschi, gjorde sin skådespelardebut och har medverkat i de flesta av hans regisserade filmer. Han medverkade i flera filmer av framstående regissörer, inklusive Federico Fellinis Månens röst (1990), Jim Jarmuschs Down by Law (1986), Night on Earth (1991) och Coffee and Cigarettes (2003), samt Blake Edwards’ Son of the Pink Panther (1993). Han är bäst känd för La vita è bella (1997), som gav honom Oscarspriser för Bästa manliga huvudroll och Bästa internationella film. Ingen annan individ har någonsin tilldelats en Oscar för Bästa manliga huvudroll specifikt för att ha porträtterat en roll i en film som inte ursprungligen producerades på engelska. Hans verk har då och då mött censur, som när han censurerades för att hänvisa till påven Johannes Paulus II som "Wojtylaccio" i TV-sändning. Han medverkade i Non ci resta che piangere ('Nothing Left to Do but Cry') med Massimo Troisi 1984 och mer nyligen i Matteo Garrones Pinocchio (2019) och Woody Allens To Rome with Love (2012). Han mottog Gyllene lejonet för livstidsverk på Venedigs filmfestival 2021.
Tosca D'Aquino, en italiensk skådespelare, komiker och tv-programledare, föddes i Neapel den 10 juni 1966. Hennes föräldrar är Claudio och Adele D'Aquino. Hon inledde sin karriär vid 15 års ålder med framträdanden i lokala tv-program och visade snabbt ett intresse för scenkonst. Vid 19 års ålder flyttade hon till Rom för att satsa på skådespeleri, vilket indikerar en hängivenhet för att utveckla sitt hantverk. D'Aquino studerade vid Accademia Nazionale di Arte Drammatica Silvio D'Amico och tog examen från Silvio d'Amico Academy of Dramatic Art. Hennes tidiga roller inkluderade framträdanden i Fantastico (1986) och Fantastico 7 (1986). Hon gjorde sin filmdebut i Rimini Rimini - Un anno dopo (1988), följt av roller i Street Kids (1989) och Paganini (1989), även känd som Kinski Paganini (1989). Under 1990-talet medverkade hon ofta i komiska filmroller och fick popularitet genom tv-framträdanden. Hon spelade huvudrollen i Kapten Fracassas resa (1990) och Svarta hål (1995), och bidrog till filmer som Studenterna (1995) och Cyklonen (1996), där hon bland annat arbetade med Leonardo Pieraccioni. Från och med år 2000 fortsatte D'Aquino att arbeta inom televisionen och medverkade i olika fiktionsprogram och shower. Hon delade på värdskapet för RAI-programmet Torno Sabato tillsammans med Giorgio Panariello i början av 2000-talet. År 2005 var hon medvärd för den 48:e upplagan av Zecchino d'Oro. Hon deltog i Notti sul ghiaccio 2007 och den tredje upplagan av Premio Città dei Cavalieri di Malta 2009. D'Aquino utforskade även kulinariska intressen, där hon tjänstgjorde som assistentkock på La terra dei cuochi 2013 och deltog i MasterChef 2012. Hon vann den andra upplagan av Bake Off Italia Celebrity Edition 2017 tillsammans med Francesca Piccolo. Från 2019 till 2020 var hon konstnärlig ledare och medvärd för Sabaudia Studios Festival. Hon har varit gift två gånger; först med ingenjören Mauro Gabrielli, med vilken hon har en son vid namn Edoardo (född 1999), och sedan med producenten Massimo Martino 2013, med vilken hon har en son vid namn Francesco (född 2005).
Karaktären känd för allmänheten som Totò föddes från det riktiga namnet Antonio Griffo Focas Flavio Angelo Ducas Comneno Porfirogenito Gagliardi De Curtis di Bisanzio; i sitt liv höll han rollerna som skådespelare, cabarettist, författare av komedier, poet, författare av musikaliska texter, manusförfattare och filantrop, alla verksamma i Italien.
Albanien
1
Armenien
1
Argentina
24
Österrike
28
Australien
22
Azerbajdzjan
1
Belgien
13
Bulgarien
31
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
12
Kanada
48
Schweiz
17
Chile
8
Kamerun
1
Kina
7
Colombia
2
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Estland
5
Egypten
4
Spanien
74
Finland
15
Frankrike
214
Storbritannien
166
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Ungern
7
Indonesien
8
Irland
28
Israel
9
Indien
11
Irak
3
Iran
6
Italien
136
Jamaica
1
Japan
35
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
1
Libanon
5
Litauen
1
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
3
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Slovenien
4
Slovakien
2
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
7
Uganda
7
USA
213
Uruguay
1
Uzbekistan
1
Vietnam
1
Sydafrika
2
