Nicolas Vogel, som ibland presenterades som Nic Vogel, var en fransk skådespelare född den 2 7 maj 192 5 i den 6: e arrondissementen i Paris och dog den 1 7 september 2006 i 14: e arrondissementet i samma stad.
Nicole Ferroni är en fransk komiker och skådespelare. Hon föddes den 19 mars 1982 i Casablanca, Marocko, och flyttade med sin familj till Aubagne nära Marseille när hon var sju år gammal. Hennes föräldrar var båda professorer – hennes mor en professor i tyska från Alsace, och hennes far en professor i kemi av italienskt ursprung. Hon har fransk nationalitet och innehar ett arbetstillstånd inom Europeiska unionen. Ferroni inledde ursprungligen en karriär inom utbildning och tog en kandidatexamen i Livs- och Jordvetenskaper vid Université de Provence Aix-Marseille I år 2002. Hon försökte sig på CAPES-lärarexamen men misslyckades initialt, för att senare ta sin CAPES år 2005. Hon undervisade i naturvetenskap i Marseilles södra distrikt från 2006 till 2010, och avgick på grund av oro över sitt yrke och sina elevers välbefinnande. Under denna tid deltog hon kortvarigt på Cours Florent i Paris och studerade teater i Aubagne och Marseille under Gilles Azzopardi. Runt år 2010 började hon uppträda som stand-upkomiker. Hennes karriär som komiker fick fart med skapandet av sin första enmansshow, L'Œuf, la poule ou Nicole ? , som hade premiär i Marseille i november 2010. Hon medverkade i programmet On n’demande qu’à en rire med Laurent Ruquier från 2011 till 2014, där hon framförde 64 sketcher och slutade på andra plats i ett prime time-avsnitt 2012. Denna exponering ledde till utsålda föreställningar av hennes enmansshow på Le Point-Virgule i Paris. Hon har även vunnit priser på Puy-Saint-Vincent Laughter Festival och varit gudmor för Top In Humour Festival. Sedan oktober 2020 programleder hon den humoristiska talkshowen Piquantes ! på Téva. För närvarande arbetar hon som krönikör för France Inter och bidrar regelbundet med en segment kallad "Le Billet de Nicole Ferroni," som ofta behandlar aktuella händelser och politiska ämnen. Hon representeras av Agence Arc-En-Ciel.
Norman Thavaud, född Norman Jacky Cyril Thavaud den 14 april 1987 i Arras, Frankrike, är en fransk komiker och internetpersonlighet. Han föddes i Arras (Pas-de-Calais) och tillbringade sin barndom i Liévin. Jackie Thavaud, hans far, främjade kulturell uppskattning och var regissör på Flec filmskola i Montreuil. Hans mor, en lärare i historia och geografi, dog av cancer när han var femton år gammal. Han har en äldre syster som heter Daphné. Thavauds tidiga liv inkluderade sju års saxofonstudier på ett konservatorium. Efter att ha tagit sin studentexamen 2005 flyttade han till Paris för att studera film vid University Paris-1 Panthéon-Sorbonne, och tog en examen i kinematografi i juli 2009. Under studietiden arbetade han olika jobb och blev en specialist på videomontage. I mars 2008 medgrundade han den humoristiska gruppen 'Le Velcrou' tillsammans med Hugo Dessioux; Marc Jarousseau (Kemar) anslöt sig senare under 2008, och han träffade Cyprien Iov (Monsieur Dream) genom denna grupp. Le Velcrou upplöstes i oktober 2010. Thavaud startade sin solokanál på YouTube, 'Norman fait des vidéos', den 3 januari 2011. Hans video ‘The bilinguals’ ökade markant hans popularitet. Videon 'Luigi Clash Mario' har äran att vara hans mest populära, med över 86 miljoner visningar per mars 2021. Han spelar in videor i sin parisiska lägenhet med en rumskamrat och två katter som heter Sergi och Becassine. Norman har medverkat i TV-program som 'Very Bad Plagues' av Palmashow och deltog i showen 'Zapping Amazing' på Grand Rex i Paris i december 2011, vilket ledde till en turné i Frankrike från den 5 februari till den 15 februari 2013. Per december 2023 är han den fjärde mest prenumererade fransktalande videografen på YouTube med 11,3 miljoner prenumeranter. Utredningen om dessa anklagelser avslutades 2023. Han är för närvarande i ett förhållande med influencern Martha Gambet, med vilken han har en dotter som heter Bianca (född mars 2019), och de gifte sig den 14 september 2024.
Olivier Baroux, född Olivier Marie den 5 januari 1964 i Caen, är en fransk skådespelare, komiker, författare och regissör. Han fick initialt uppmärksamhet som en del av komikerduon Kad & Olivier med Kad Merad. Hans karriär började med arbete som animator på radio Adel i Caen, följt av fem år som specialist på Radio Vallée de Seine, där han ledde programmet 'Self-service'. År 1991 anslöt han sig till Oui FM i Paris där han träffade Kad Merad och bildade därefter komikerduon 'Kad et Olivier' 1992. Tillsammans ledde de radioprogrammet 'Rock'n'Roll Circus' från den 12 mars 1992, och Jean-Luc Delarue hjälpte dem att gå över till TV, vilket slutligen resulterade i programmet 'La Grosse émission' på Comédie! mellan 1999 och 2001. Baroux har fortsatt en solokarriär samtidigt som han upprätthåller samarbetet med Kad Merad. Han gjorde filmframträdanden innan han medskrev ‘Mais qui a tué Pamela Rose?’ 2003. Hans arbete sträcker sig till röstskådespeleri och inkluderar att spela genien i 'Iznogoud' 2005. Han visade upp sina regitalanger med 'Ce soir je dors chez toi' 2007, baserad på serietidningen 'Monsieur Jean,' och regisserade sedan 'Safari' 2009 med Kad Merad i huvudrollen. 'Le Tuche'-serien har en betydande plats i hans filmografi; han regisserade 'Les Tuche' 2011, följt av 'Les Tuche 2: Le Rêve américain' 2016 och 'Les Tuche 3: Liberté, Égalité, Fraternituche' 2018. Den senare filmen gav honom César du public-priset 2019, och hans arbete med serien påverkas av utmaningarna med att uppnå den amerikanska drömmen. Baroux är fortfarande aktiv inom underhållningsbranschen. Han släppte 'Menteur' i Frankrike i juli 2022. Han har varit gift med Coralie sedan 2009 och de har två barn, Enya Baroux (född 1991) och Boris Baroux (född 2001). Under hela sin karriär har han arbetat både som skådespelare och regissör, vilket visar på mångsidighet inom den franska komediscenen.
Olivier de Benoist, född Olivier Marie Emmanuel de Benoist de Gentissart den 14 juni 1974 i Reims, är en fransk komiker och skådespelare med rötter som sträcker sig tillbaka till Belgien och till och med Karl den store. Han kommer från en familj med adliga ursprung och sju barn, och tillbringade sin barndom i Champagne. Uppväxten var strikt och religiös, inklusive studier vid jesuitkollegier. Han är gift med Caroline Menand i femton år, som han träffade under sina studier, och de har fyra barn: tre söner och en dotter, i åldrarna 14, 13, 9 och 2. Hans fullständiga namn speglar hans aristokratiska härkomst, med titlarna Olivier, Marie, Emmanuel, baron de Benoist de Gentissart. Olivier de Benoist studerade inledningsvis juridik i fem år vid Paris universitet och erhöll en juristexamen, men hans karriär tog en oväntad vändning mot underhållning. Han utbildade sig på Studio Pygmalion och inledde sin artistiska resa genom att medverka i ett pjäser skapat av Benoît Poelvoorde, "Modèle déposé." Hans tidiga verk inkluderar tv-reklamer för Téva-kanalen 2002 och skapandet av sin första pjäs, 'Né sous X', 2003, följt av en parodi på realityprogram kallad 'Loft Sorry' 2004. Från 2005 utvecklade och framförde han sina populära monologföreställningar, 'Haut débit', 'Très haut débit' och 'Très très haut débit', som kombinerade skizzer och magiska trick, och uppträdde på platser som Le Petit Palais des Glaces och Point Virgule. Olivier de Benoist fick ett betydande erkännande 2010 som den första deltagaren i "On n’demande qu'à en rire," och medverkade en rekordhög 50 gånger under säsong 1, samt samarbetade med Kev Adams. Hans humor kretsar ofta kring teman som misogyni, relationer mellan män och kvinnor och sexuella anspelningar, och inleds frekvent med frasen "Bonsoir, bonsoir. L’autre jour." Han har turnerat omfattande och framfört över 650 föreställningar, inklusive 'Très Très Haut Débit', och nått över 300 000 åskådare, med två slutsålda föreställningar på Olympia. Hans arbete fortsätter att utvecklas; han skapade '0/40' 2016 med Pierre-Marie Debrie och började framföra en ny show kallad 'Le petit dernier' 2019. För närvarande skapar han ‘Le droit au bonheur’ som kommer att ha premiär i oktober 2024, och är planerad att medverka i TV-serien 'Capitaine Marleau' (2023) och filmen 'Sur la dalle' (2025), samt den sjätte säsongen av 'Astrid et Raphaëlle' (2025). Han har även publicerat en serietidning, ‘Le Dernier Rempart face à la dictature des femmes,’ och medverkar regelbundet i Michel Druckers TV-program "Vivement Dimanche."
Patrick Bosso är en fransk komiker och skådespelare, född den 12 oktober 1962 i Marseille. Han föddes på förlossningsavdelningen på La Belle de Mai sjukhus. Hans föräldrar var italienska immigranter som bosatte sig i Frankrike. Uppvuxen i Panier-distriktet i Marseille flyttade han senare till de norra distrikten inom bostadskomplexet 'Les Lauriers'. Bosso’s tidiga liv speglar hans arbetarklassbakgrund; hans far arbetade på varvet i hamnen i Marseille, och Bosso följde kortvarigt i hans fotspår som skeppsbyggare. Han försökte också en lärlingsutbildning som rörmokare men fullbordade den inte. Innan han fann sin kallelse inom komedin hade han en mängd olika jobb, inklusive budkörning på Vieux-Port, ölleverans, diskning på restaurang och anställning på stadshuset. Bosso karriärförändring började i Paris där han arbetade som dörrvakt i Pigalle och sålde merchandise åt musiker som Madonna, Roch Voisine och Michel Sardou. 1989 började han ta skådespelarkurser med Niels Arestrup, som uppmuntrade honom att satsa på enmansshower. Han debuterade i soloframträdande samma år med 'C’est méchant' på Théâtre Marie Stuart. Hans första stora show, 'Qui ?!? Moi !?!', hade premiär på Palais des Glaces 1995. Showen 'Les talons devant' (1997) ökade markant hans allmänna kännedom. Han var kortvarigt programledare för 'La Grosse émission' på Comédie!-kanalen från september till oktober 1998, och år 2000 regisserade Pierre-François Martin-Laval (Pef) hans andra show, 'Bosso exagère trop!'. Bosso har fortsatt att utveckla sina komiska talanger genom åren. Han presenterade 'Du Bonheur' i november 2005, som släpptes på DVD 2007. 'Le spectacle de ma vie' hade premiär på Olympia i oktober 2003. Under sin karriär har han medverkat i över tjugo filmer sedan 1996 och spelat huvudrollen i miniserien 'Hep Taxi!' (2003), samt ett antal TV-filmer mellan föreställningarna. År 2016 spelade han huvudrollen i filmen 'Marseille', regisserad av Kad Merad. Han visade också sin mångsidighet genom att regissera kortfilmen 'Rien ne sert de courir' 1999 och släppa en bok, 'Melon et Melèche: le grand concours', 2001. Hans one-man show 'La courte échelle' hade premiär på Comédie de Paris i januari 2009, och släpptes på DVD 2010.
Patrick Font, född den 27 september 1940 i Vésinet, var en fransk humorist och chansonnier. Han inledde sin karriär som folkskollärare (instituteur) från 1961 till 1968. Från 1970-talet fram till 1995 bildade han en komediduett vid namn Font et Val med Philippe Val. Under hela sin karriär skrev han texter åt andra artister, bland annat Thierry Le Luron och Christophe Alévêque, vilket visade hans mångsidighet inom den franska nöjesbranschen. Han publicerade flera böcker, däribland J'exagère, mais pas assez 1992 och Souvenirs d'un cow-boy d'opérette 2018. År 1992 blev han kolumnist för den satiriska tidningen Charlie Hebdo , och bidrog även till radioprogrammet Rien à cirer på France Inter. Han grundade Marie Pantalon, en skola för scenkonst i Haute-Savoie, 1994. Från 2007 var han fast komiker på Théâtre des Deux Ânes i Paris, och medverkade i pjäser som 'Sarkozix Le Gavlois', 'Kadhafi à Paris' och 'Nicolas s'remarie'. Hans humor involverade ofta satiriska revyer om aktuella händelser, ibland beskrivna som att vara "façon Riviera", med referenser till personer som Sarkozy och Fillon. Fontäres karriär påverkades kraftigt av rättsliga förfaranden som inleddes 1996. Han dömdes för sexuella övergrepp mot mindreåriga och avtjänade fyra år och två månader i fängelse från 1996 till 2000, efter en rättegång i Annecy i mars 1998. Trots dessa händelser fortsatte han att vara involverad i konstnärliga projekt, bland annat genom att medgranda Les Auteurs Réunis 2005, som var ansvarig för *Le Coq des Bruyères* och *Le Bar des vieux cons*. Han deltog i albumet *La verVe et la Joie* 2011. Patrick Font avled den 6 april 2018, 77 år gammal, till följd av komplikationer från en långvarig leversjukdom, och lämnade efter sig ett komplext arv inom fransk komedi.
Patrick Raynal, född Bernard Giraud i Vierzon den 29 maj 1926, var en fransk chansonnier och humorist. Han inledde sin konstnärliga resa efter andra världskriget, vid 20 års ålder, och bestämde sig för att satsa på en karriär som artist. Uppvuxen i en anspråkslös familj med en kommunistisk far, upplevde han tidiga störningar, inklusive frekventa avstängningar från skolan och en kort flykt vid 13 års ålder. Hans första framträdanden bestod i att imitera Charles Trenet under sin militärtjänst, vilket gav honom smeknamnet "Vierzons sjungande galning". Han påbörjade därefter en musikrevykariär som en ”bondejoke”, och omfamnade sina lantliga rötter. Raynal fick ett genomslag på 1950-talet, och började med att uppträda i Berry-regionen för att sedan bli nationellt känd. Hans humoristiska stil innehöll ofta satiriska skildringar av Berry-bönder, personifierade av Berlodiot-familjen och särskilt karaktären Berlodiot, en karikatyr med en distinkt dialekt. Han uppträdde på platser som Caveau de la République, där han knöt vänskapsband med Pierre Dac och Francis Blanche, och senare gästade scener som Bobino och Olympia. Under sin karriär, som sträckte sig över ungefär 50 år, spelade han in ett stort antal 45-varvsplattor och uppnådde betydande popularitet i Berry-regionen och bortom, vilket gav honom två guldskivor på vägen. Utöver sina scenframträdanden och inspelningar medverkade Raynal även i ett antal filmer, däribland Le journal d'une femme en blanc (1965) tillsammans med Marie-José Nat, samt Babette s'en va-t-en guerre (1960), Le Magot de Josepha (1962) och Les grandes familles (1966). Han kritiserade öppet aspekter av parisisk kultur, särskilt konsumtionssamhället, och såg det som stressigt, respektlöst och enhetligt, och uttryckte även missnöje med "nouvelle cuisine". Han mottog erkännande för sitt arbete, inklusive Prix de l'humour 1971 och Prix Fernand Raynaud två gånger, 1971 och återigen 1989. Han tilldelades även Chevalier des Arts et des Lettres, Grand Officier de la Ligue du Bien Public, samt medaljer från staden Paris och Sacem. Efter att ha dragit sig tillbaka till Anzy-le-Duc med sin fru Claudie fortsatte han att hålla välgörenhetsföreställningar för organisationer som cancerligan och föreningen för blinda hundar. Patrick Raynal avled på sjukhuset i Paray-le-Monial den 1 maj 2010.
Philippe Lellouche travaille comme acteur, réalisateur, scénariste, animateur de télévision et chanteur. Il partage le métier d'acteur avec son frère, Gilles Lellouche.
Philippe Meyer, född den 25 december 1947 i Germersheim, Tyskland, är en mångfacetterad personlighet känd som journalist, humorist, författare, radioprogramledare och tv-personlighet. Hans resa började 1965 när han påbörjade studier i juridik och sociologi vid Université Paris Nanterre. Under denna period arbetade han också som pedagog i en förening för att förebygga ungdomsbrottslighet i Paris, vilket visade ett tidigt intresse för sociala frågor. Meyers engagemang i studentaktivism framgår av hans roll som ordförande för strejkkommittén vid Nanterre i november 1967 och hans deltagande i majdemonstrationerna 1968 tillsammans med Paul Ricœur. Meyers intellektuella strävanden sträckte sig bortom Frankrike, då han 1968 mottog ett stipendium från det franskt-quebeciska ungdomskontoret för att studera reaktioner på ungdomsbrottslighet i Quebec. Denna erfarenhet visade sig vara avgörande och ledde till relationer med framstående personer som René Lévesque, Denys Arcand, Michel Chartrand och Gilles Vigneault. Han försvarade sin doktorsavhandling, "L'Enfant et raison d'État," 1977 under handledning av Annie Kriegel och Philippe Ariès. Han arbetade även som forskare vid Centre de santé mentale under professor Philippe Paumelle. Från mars 1982 började Meyer arbeta på radiostationer för public service-sändningar, och programledde 'Télescopages' på France Inter från 1982 till 1989. Meyers karriär inom media fortsatte med 'Allegro serioso' på France Culture (1984-1995) och 'Libre examen' (1995-1998). Han är särskilt känd för sitt dagliga humoristiska inslag på France Inter från 1989 till 2000, som inleddes med 'Lyckliga invånare i...' och avslutades med fraser som 'Vi lever i en modern era'. Han ledde 'L'Esprit public' på France Culture från 1998 till 2017, och fortsatte det som en podcast efter dess nedläggning. Han presenterade också ‘La prochaine fois, je vous le chanterai’ på France Inter från 2000 till 2016. Meyer har medverkat i filmer som 'Det börjar idag' och 'Fallet Picpus', samt i tv-serien 'Maigret'. Nyligen publicerade han 'La prochaine fois, je vous l'écrirai,' en bok med porträtt och hyllningar, och fortsätter att moderera podcasten 'Le Nouvel Esprit Public,' där han samarbetar med samhällsvetare.
Philippe Val, född den 14 september 1952 i Neuilly-sur-Seine, är en fransk journalist, sångare och komiker. Hans föräldrar var en slaktare, René Vol, som senare ändrade sitt namn till Val, och en frisör; han var den yngsta av fyra syskon. Han hoppade av skolan vid 17 års ålder för att satsa på musik, vilket visade en tidig benägenhet för konstnärligt uttryck. Vals komiska resa började med duon Font et Val, som bildades på 1970-talet med Patrick Font. De uppträdde ursprungligen som engagerade låtskrivare på platser som La Pizza du Marais, Théâtre de Dix heures och Vrai Chic Parisien, ackompanjerade av Paul Castanier fram till 1989, och senare av Emmanuel Binet. I början av 1980-talet gjorde han ibland soloföreställningar, ibland med sin hund Jeff. Han samarbetade med sångerskan Anne Vanderlove 1973 på hennes politiskt laddade album 'Non'. Han redigerade kortvarigt La Grosse Bertha 1991 och var medgrundare till den andra versionen av Charlie Hebdo 1992 tillsammans med Cabu, där han tjänstgjorde som redaktör och regissör fram till 1992. Han återvände senare för att regissera Charlie Hebdo från 2004 till 2009, publicerade Jyllands-Postens Muhammedteckningar 2005, vilket ledde till en frikännande dom 2007 för anstiftan av hatbrott. Han har gett ut flera böcker, inklusive 'Vingt ans de finesse' (1992) och 'Malaise dans l’inculture' (2015). Efter sin avgång från Charlie Hebdo 2009 blev Val chef för France Inter, en position han hade fram till 2014. Han gav ut albumen 'Paris-Vincennes' (1996), 'Hôtel de l’univers' (1999) och 'Philippe Val' (2004). Val har uttryckt starka politiska åsikter, bland annat genom att skriva ett manifest mot antisemitism 2018 och genom att motsätta sig grupper som Front National och katolska fundamentalister. Han är för närvarande veckokrönikör på radiostationen Europe 1 sedan 2021. Hans karriär speglar ett mångsidigt engagemang i fransk kultur och samhälle, präglat av både kreativt samarbete och redaktionellt ledarskap.
Pierre-Thomas Levassor (född 25 januari 1808 i Fontainebleau) är en fransk skådespelare. 4 januari 1870 i Paris andra arrondissement. Hans begravning ligger vid Montmartres kyrkogård.
Albanien
1
Armenien
1
Argentina
24
Österrike
28
Australien
22
Azerbajdzjan
1
Belgien
13
Bulgarien
31
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
12
Kanada
48
Schweiz
17
Chile
8
Kamerun
1
Kina
7
Colombia
2
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Estland
5
Egypten
4
Spanien
74
Finland
15
Storbritannien
166
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Ungern
7
Indonesien
8
Irland
28
Israel
9
Indien
11
Irak
3
Iran
6
Italien
136
Jamaica
1
Japan
35
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
1
Libanon
5
Litauen
1
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
3
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Slovenien
4
Slovakien
2
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
7
Uganda
7
USA
213
Uruguay
1
Uzbekistan
1
Vietnam
1
Sydafrika
2
Frankrike har en lång och distinkt komedistradition, där humor spelar en viktig roll i teater, film, television och liveunderhållning. Franska komiker har utvecklat många olika former av komedi genom åren, från teaterföreställningar och klassisk satir till modern stand-up, sketchkomedi och innehåll online.
GiggleTimes katalog samlar franska komiker, stand-up artister, komediskådespelare, manusförfattare och andra personligheter förknippade med fransk humor. Bläddra igenom profilerna ovan för att upptäcka komiker från olika generationer och lära dig mer om deras karriärer och arbete.
Modern stand-up har blivit en alltmer synlig del av den franska komediscenen. Komiker uppträder på dedikerade komediclubbar, teatrar, kaféer och andra platser och presenterar material som sträcker sig från personliga berättelser och observationell humor till samhällskommentarer, satir och absurd komedi.
Den franska komediscenen är särskilt aktiv i Paris, där artister kan hitta många scener och publik för både etablerade shower och nya talanger. Komedi spelas också i städer och regioner över hela Frankrike, vilket ger komiker möjligheter att utveckla en publik utanför huvudstaden.
Fransk språkkomedi sträcker sig även bortom Frankrike självt, med artister och publik som är kopplade till den bredare fransktalande världen.
En av de distinkta format som förknippas med fransk komedi är monomannen, där en komiker framför en helkvällssoloproduktion för en publik.
Dessa shower kan kombinera stand-up, berättelser, teaterföreställningar, karaktärer och manusbaserad komedi. Formatet har blivit en viktig del av fransk populär underhållning och har hjälpt många komiker att utveckla en igenkännbar scenidentitet.
Även om modern fransk stand-up fortsätter att utvecklas, förblir kopplingen mellan komedi och teaterföreställning en viktig egenskap hos landets komedikulturer.
Fransk komedi har en stark närvaro i film och television. Komiker rör sig ofta mellan liveframträdanden, skådespeleri, skrivande och programledning, och många artister bygger karriärer inom flera former av underhållning.
Fransk television har producerat ett stort antal komediprogram, sketchshower och underhållningsformat, medan fransk film har en lång historia av framgångsrika komedifilmer och minnesvärda humoristiska insatser.
Relationen mellan stand-up och skådespeleri är särskilt intressant i Frankrike, där en komiker kan börja med liveframträdanden innan hen går vidare till filmer, television eller andra former av underhållning.
Det finns ingen enskild stil som definierar fransk komedi. Utövare arbetar med allt från observationell humor, satir, parodi, slapstick, karaktärsdrivna framträdanden, berättande och improvisation.
Olika generationer av komiker har också bidragit med olika influenser till scenen. Etablerade artister fortsätter att dyka upp sida vid sida med nyare komiker som använder poddar, YouTube, sociala medier och streamingplattformar för att nå publik.
Denna kombination av traditionell scenkomedi och digital underhållning har skapat fler möjligheter för nya franska komiker att utveckla sina egna publikgrupper och stilar.
Letar du efter franska komiker, franska stand-upkomiker eller humorister från Frankrike? Utforska GiggleTime-katalogen ovan för att upptäcka artister från olika perioder och områden inom den franska nöjesbranschen.
Sök efter en specifik komiker eller bläddra igenom profilerna för att upptäcka nya namn. Enskilda sidor kan innehålla biografisk information, karriärdetaljer, framträdanden, fotografier och andra intressanta fakta.
Oavsett om du gillar fransk stand-up, komedifilmer, tv-komiker, enmanshower eller klassisk fransk komedi, gör GiggleTime det enklare att upptäcka personerna bakom humorn.
Vår katalog fortsätter att växa med nya profiler, vilket ger dig fler sätt att utforska den franska komedins värld.
