Adriano Celentano är en italiensk konstnär som har utövat yrken sångare, showman, skådespelare, regissör, manusförfattare, tonsättare, tv-värd, humorist, komiker, skivproducent och dansare.
Född den 15 juni 1920 i Rom, var Alberto Sordi en mångfacetterad italiensk artist som arbetade som skådespelare, komiker, röstskådespelare, regissör, sångare, kompositör och manusförfattare. Han avled i Rom den 24 februari 2003. Hans karriär sträckte sig över 60 år och omfattade 160 filmer, varav han regisserade 18. Sordi, erkänd som en avgörande figur inom commedia all'italiana och en av de mest betydelsefulla skådespelarna i italiensk film, porträtterade ofta förändringar inom det italienska samhället genom sina framträdanden. Sordi inledde sin karriär med en 15-årig period av mindre roller som statist eller birollsinspelare, och medverkade som statist i Scipione l'Africano 1937. Han sökte ursprungligen musikalisk utbildning, sjöng i Sixtinska kapellet vid sju års ålder och studerade opera under flera år efter att hans röst brustit. Även om han kortvarigt studerade vid Giulio Romano handelsinstitut i Trastevere och senare tog examen som revisor för att behaga sin mor, så gick han också på Accademia dei filodrammatici i Milano men blev avstängd på grund av sin romanesiska dialekt och uppfattad brist på talang. Han fann tidig framgång som röstskådespelare, bland annat genom att dubba Oliver Hardy från 1937. Hans teatererfarenhet formade ytterligare hans komiska förmågor. Sordi uppnådde framgång som ledande skådespelare i början av 1950-talet och betraktas som en av de största tolarna av italiensk komedi. Han samarbetade ofta med Nino Manfredi, Vittorio Gassman och Ugo Tognazzi, vilket bildade en populär kvartett. En framstående trio inkluderade även Aldo Fabrizi och Anna Magnani, vilket bidrog till den romerska filmrepresentationen. Även om hans tidiga verk etablerade honom som en komisk kraft, började han tolka komplexa dramatiska karaktärer på 1960-talet. Under hela sin karriär drog Sordi inspiration för sina karaktärer från det italienska samhället och samarbetade med framstående regissörer, författare och manusförfattare. Han vann fem Nastro d'argento-utmärkelser, tio David di Donatello-utmärkelser och en Golden Globe-utmärkelse. Som erkännande för sina omfattande bidrag till filmen tilldelades han Gyllene Lejonet för livstidsprestation.
Född i Rom som Aldo Fabbrizi den 1 november 1905, var Aldo Fabrizi en italiensk underhållare som arbetade som skådespelare, regissör, manusförfattare och komiker. Hans far, Giuseppe Fabbrizi, avled när han var elva år, och hans mor, Angela Petrucci, arbetade som fruktförsäljare från Tivoli. Fabrizi inledde sin karriär 1931 på en förortersteater i Rom och uppnådde lokal framgång genom komiska skisser och monologer medan han uppträdde med 'Reginella'-kompaniet. Han blev en framstående figur i den romerska revy- och avanspettacolo-scenen, bidrog till dialekt tidningen 'Rugantino' och publicerade en bok med romerska dikter, 'Lucciche ar sole', 1928. Fabrizis karriär sträckte sig bortom scenen. Han gjorde sin filmdebut 1942 i Avanti c'è posto... och uppnådde senare betydande erkännande för sin roll som den hjältemodige prästen Don Morosini i Roberto Rossellinis Rom, öppen stad (1945). Han gjorde även röstskådespeleri för karaktärer i filmer som Maddalena... zero in condotta (1940) och Ladri di biciclette (1948). Under 1950- och 1960-talen samarbetade han ofta med Totò och Peppino De Filippo, både på film och scen; Fabrizi och Totò delade en nära vänskap och njöt av improviserad skådespelning tillsammans. Han regisserade dramat Immigrants 1948 och vann ett Silverbandpris för sin insats i Prima comunione (1950) samt ytterligare ett för Faderns dilemma . Fabrizi uppnådde ytterligare framgång på scen med musikalen Rugantino (1964). Fabrizis talang och bidrag till italiensk underhållning var allmänt erkända. Han mottog ett speciellt David di Donatello-pris 1988 för sin karriär, och vann två Nastro d'Argento-priser, inklusive ett för Vi älskade alla varandra så mycket . Han erhöll också erkännande vid filmfestivalen i Cannes 1952 för bästa manus för Polisen och tjuvarna . Hans framträdanden porträtterade ofta romerska typer som vagnkuskare och spårvagnförare. Fabrizi turnerade över Europa, Latinamerika och Broadway, och hade kortvarigt Alberto Sordi i sin skådespelartrupp runt 1937. Han var gift med sångaren Beatrice Rocchi (Reginella) fram till hennes död 1981. Efter sin död i Rom den 2 april 1990 släppte Poste italiane ett minnesmärke i Aldo Fabrizis minne senare samma år.
Ambra Angiolini är en italiensk skådespelare och sångerska, född i Rom den 22 april 1977, till Alfredo Angiolini och Doriana Comini. Hon har två äldre syskon, Barbara och Andrea. Hennes karriär började vid 13 års ålder som statist i TV-programmet Fantastico under 1990 och 1991. Hon fick tidigt uppmärksamhet genom att delta i Bulli e pupe 1992, där hon framförde Claudio Baglionis 'Poster', och därefter som programledare för Non è la RAI från 1992 till 1993, en roll som betydligt ökade hennes profil. Under sin tid på Non è la RAI startade Ambra Angiolini en sångkarriär och släppte singeln 'T'appartengo' 1994. Detta ledde till utgivningen av hennes debutalbum, T'appartengo , som uppnådde betydande framgång och sålde 800 000 ex samt gav åtta platina- och ett guldskivor. Hon fortsatte att släppa musik, med Angiolini (även känd som Angelitos ) 1996, Ritmo vitale 1997 (följt av en spansk version 1998) och InCanto 1999. Hennes musikaliska satsningar inkluderade också framträdanden på Viña del Mar International Song Festival i Chile i februari 1997 och deltagande i musikalen Emozioni 2001. Hon ledde även ett flertal andra TV-program, inklusive Generazione X , Super och Sanremo Top 1997 . Ambra Angiolini gick över till filmspelande med sin debut i Saturn in Opposition (2007). Denna roll visade sig vara avgörande, och hon belönades med David di Donatello för Bästa kvinnliga biroll, Nastro d'Argento för Bästa kvinnliga biroll, Ciak d'oro och en Globo d'oro 2007. Hon har därefter medverkat i flera filmer, bland annat Black and White (2008), The Immature (2011), Viva l'Italia (2013), Do You Remember Me? (2014) och The Choice (2015). År 2022 mottog hon ytterligare en Nastro d'argento för sitt arbete i Le fate ignoranti . Hon bodde med Francesco Renga från ett ospecificerat startdatum till 2015, och de fick två barn: Jolanda (född 2004) och Leonardo (född 2006). Hon hade en relation med Massimiliano Allegri mellan 2017 och 2021.
Carlo Pedersoli, som professionellt var känd som Bud Spencer, var en italiensk skådespelare, simmare och vattenpolospelare. Född den 31 oktober 1929 i Neapel, kom han från föräldrarna Alessandro Pedersoli och Rosa Facchetti, som ursprungligen var från Darfo Boario Terme respektive Chiari, båda belägna i provinsen Brescia i Italien. Faderns anställning krävde en flytt till Rom 1940, vilket i hög grad förändrade hans barndom. Buds Spencers tidiga år inkluderade att gå i folkskola tillsammans med Luciano De Crescenzo, vilket visade en tidig koppling till konstnärliga kretsar. Han studerade vid Sapienza universitetet i Rom och läste kortvarigt kemi innan han slutligen tog en juristexamen. Innan han blev känd som komiker, utmärkte sig Carlo Pedersoli inom idrott. Två gånger tävlade han för Italien i Sommar-OS; både 1952 och 1956 nådde han semifinalen i 100 m frisim. Han uppnådde också anmärkningsvärd framgång inom simning och vattenpolo, simmade 100 m frisim på under en minut den 19 september 1950 och vann en silvermedalj vid Medelhavsspelen 1951. Han visade ytterligare sin atletiska förmåga genom att vinna det italienska mästerskapet i vattenpolo 1954 och säkra en guldmedalj vid Medelhavsspelen 1955. Hans mångsidiga kompetens sträckte sig utanför idrotten; han registrerade flera patent, fick certifieringar som pilot för kommersiella flygplan och helikoptrar och arbetade kortvarigt i olika roller i Sydamerika. Bud Spencers skådespelarkarriär började med *Quel fantasma di mio marito* (1950), följt av roller i filmer som *Quo Vadis* (1951) och *Siluri umani* (1954). Han är dock mest känd för sitt partnerskap med Terence Hill, där de medverkade i 18 filmer tillsammans. Namnet 'Bud Spencer' var ett medvetet val, inspirerat av ölet Budweiser och skådespelaren Spencer Tracy. Han mottog David di Donatello-priset för livstids prestation 2010, vilket erkände hans betydande bidrag till italiensk film. Den 27 juni 2016 avled Bud Spencer i Rom, ihågkommen för sina insatser inom både komedi och sport, och hade mottagit Caimano d'oro (Guld Krokodil) från den italienska simförbundet 2005.
Carlo Verdone är en italiensk skådespelare, komiker, regissör och manusförfattare, född i Rom den 17 november 1950. Han har en familjebakgrund som inkluderar en far, Mario Verdone, som var professor i filmhistoria och kritiker, och en mor, Rossana Schiavina, som var professor i litteratur. Hans farfar på fäderns sida, Oreste, var kemist från Pozzuoli (Neapel). Han gick på Collegio Nazareno i Rom, där han träffade Christian De Sica, och studerade senare på Liceo classico i Rom. Verdone tog examen i modern litteratur från Sapienza universitetet i Rom 1976-1977, med en avhandling om italiensk stumfilm, och i filmregi från Centro Sperimentale di Cinematografia 1974. Verdone inledde sin karriär med sin humoristiska stil på 1970-talet. Han medverkade i reklamfilmer för Carosello-programmet och gjorde TV-debut 1977 i varietyprogrammet Non stop . Han introducerade sina karaktärer på TV 1978 i komediserien Non Stop . Sergio Leone gav honom hans filmdebut och handledde honom i filmtekniker. Han gjorde amatörkortfilmer från tidig ungdom, inklusive Poesia solare (1969), Allegoria di primavera (1971) och Elegia notturna (1973). Hans regidebut var Un sacco bello (1980), följt av Fun Is Beautiful (1980) där han spelade tre karaktärer. Han medskrev Journey with Papà med Sergio Leone, och Troppo forte med Verdone och Leone. Verdones verk inkluderar den högt ansedda Bianco, rosso e Verdone (1981), producerad av Sergio Leone och med Elena Fabrizi, samt dess soundtrack komponerat av Ennio Morricone. Han regisserade Talcum Powder (1982) som vann flera David di Donatello-utmärkelser, och skrev manus till den tillsammans med Enrico Oldoini. Sedan 1990-talet har hans verk utforskat mer allvarliga ämnen. Han skrev boken Fatti Coatti 1999. Verdone spelade huvudrollen i filmserien Manual of Love (2005, 2007, 2011) och medverkade i Paolo Sorrentinos The Great Beauty (2013). Han regisserade Blessed Madness (2018), och skrev manus till den tillsammans med Nicola Guaglianone och Menotti. Han har mottagit ett stort antal utmärkelser, inklusive nio David di Donatello-utmärkelser, fyra Globi d’oro-utmärkelser, elva Nastri d'argento-utmärkelser och två Premi Flaiano-utmärkelser. År 2017 tilldelades han en hedersdoktorsexamen i kulturarv och territorium från universitetet i Rom Tor Vergata. Han medverkade nyligen i L'Abbiamo Fatta Grossa (2016), där han spelar Arturo Merlino, en blygsam privatdetektiv, tillsammans med Antonio Albanese som Yuri Pelagatti.
Dario Vergassola är en italiensk underhållare med en varierad karriär som spänner över komedi, skådespeleri, skrivande, sång och sändning. Född i La Spezia 1957 började han sitt yrkesliv som fabriksarbetare innan han gick över till nöjesbranschen. Han fick först uppmärksamhet 1988 när han deltog i 'Professione Comico,' där han vann både publikens och kritikernas priser. Efter denna framgång medverkade han i 'Star 90' 1989 och arbetade som korrespondent för 'Il TG delle vacanze' 1991. Vergassolas humor har visats upp i ett flertal italienska tv-program. Under sin karriär har Massimo Vergassola varit en regelbunden komisk närvaro i program som 'Maurizio Costanzo Show,' 'Zelig,' 'Mai dire Gol' och 'Quelli che il calcio.' Han har dessutom agerat värd eller medvärd för flera program, bland annat 'Bulldozer,' 'Kilimangiaro,' 'Sei in un Paese meraviglioso,' och han ledde två upplagor av 'Concerto del Primo Maggio' både 2014 och 2015. Vergassolas arbete som skådespelare inkluderar återkommande roller som Erminio i 'Dio vede e provvede' och som Pippo Santi i 'Carabinieri.' Hans musikaliska produktion består av studioalbum, nämligen 'Manovale gentiluomo' (1992) och 'Lunga vita ai pelandroni' (1999), samt singeln ”Mario (Marta),” som vann Festival di Sanscemo 1992. Utöver television och musik har Vergassola etablerat sig som författare. Han har gett ut flera böcker med framstående italienska förlag som Mondadori, Feltrinelli och Baldini & Castoldi, däribland en bok med titeln 'Lunga vita ai pelandroni' år 2000 och sin första roman, 'La ballata delle acciughe,' år 2014. Hans samarbeten inkluderar medverkan som medförfattare och skådespelare i föreställningen 'Tenera è la notte' 1996 och turnéer med 'Bimbi belli' tillsammans med Stefano Nosei från 1993. År 2013 skapade han en YouTube-video som stödjer LGBTQ+-ungdomar. För närvarande är han planerad att återvända till 'Zelig' år 2026 för dess 30-årsjubileum, vilket fortsätter hans långa och varierade karriär inom italiensk underhållning.
Monica Vitti, född Maria Luisa Ceciarelli den 3 november 1931 i Rom, var en italiensk skådespelare och tv-personlighet. Hennes föräldrar var Adele Vittiglia från Bologna och Angelo Ceciarelli, och hennes artistnamn valdes från sin mors flicknamn, Vitti. Hon tillbringade delar av sin barndom i Messina och Neapel och upplevde krigshändelser som gav henne en passion för teater. Som barn fick hon smeknamnet 'setti vistini' på grund av sina lager-på-lager klädval. Vitti fick sin formella utbildning vid Nationalakademin för Scenekonst, där hon tog examen 1953 och studerade med lärare som Silvio D’Amico och Sergio Tofano. Hon gick också på Pittman's College och turnerade i Tyskland med en italiensk skådespelartrupp. Hennes första scenframträdande var i Niccolò Machiavellis La Mandragola , följt av Mariana i Molières L’avaro 1955. Hon dök först upp på film utan kredit i Laugh! Laugh! Laugh! 1954. Under sin nästan fyrtioåriga karriär var hon känd för sin hes röst och levande närvaro. Vitti uppnådde internationellt erkännande genom sina roller i Michelangelo Antonionis filmer, särskilt L'Avventura (1960), som avbildade henne på ett italienskt frimärke. Hon spelade huvudrollen i de efterföljande filmerna i det som kom att kallas Antonionis ”tetralogi om bristande kommunikation”: La Notte (1961) med Jeanne Moreau och Marcello Mastroianni, L'Eclisse (1962) med Alain Delon, och Il deserto rosso (1964). Hon samarbetade med skådespelare som Marcello Mastroianni, Alain Delon, Richard Harris, Terence Stamp och Dirk Bogarde. Utöver dessa dramatiska roller visade Vitti också komisk talang i filmer som La ragazza con la pistola och Io so che tu sai che io so , och regisserade flera komedier tillsammans med Carlo Di Palma, med start med Teresa the Thief (1973). Hennes insatser belönades med fem David di Donatello-utmärkelser för Bästa kvinnliga huvudroll, plus fyra särskilda erkännanden. Hon mottog också sju italienska Golden Globe-utmärkelser för Bästa kvinnliga huvudroll, tillsammans med en karriär-Golden Globe och Venedigs filmfestivalens Karriärguldlejon. Vittis konstnärliga samarbete med regissören Michelangelo Antonioni sträckte sig bortom deras filmprojekt och utvecklades till ett romantiskt förhållande. Hon gav röst åt Dorian Gray i Il grido . Efter en lång karriär avled Monica Vitti i Rom den 2 februari 2022 och lämnade efter sig ett betydande arv inom italiensk film.
Roberto Salerno, professionellt känd som Nini Salerno, är en italiensk skådespelare, regissör, sångare, komiker och kabaréartist. Född i Verona den 8 oktober 1948, är han släkt med radioreportern Paolo Salerno och har en bror, Nicola Salerno, som är medlem i RADAR och NAD. Han är gift med Patrizia, vars inflytande inspirerade Francesco De Gregoris låt 'Rimmel'. Salernos karriär började 1971 när han blev en av grundarna och deltagare i den italienska komedi- och musikgruppen I Gatti di Vicolo Miracoli. I Gatti di Vicolo Miracoli bildades i Verona 1971, och Salerno stannade kvar i gruppen från det året fram till deras upplösning 1985. Gruppen fick snabbt uppmärksamhet och uppträdde på Derby Club i Milano från 1971 och medverkade regelbundet i RAI:s underhållningsprogram från 1975. Deras debutalbum, 'I Gatti di Vicolo Miracoli', släpptes 1972, och de regisserades i satiriska och musikaliska shower av Arturo Corso. Salerno medverkade också i komedifilmerna Arrivano i gatti och Una vacanza bestiale 1980. Gruppen uppnådde stor framgång med sin hitsingel "Capito?" 1979, som nådde nummer fyra på de italienska listorna. Efter att en medlem lämnade 1981 fortsatte gruppen som en trio. Efter att After I Gatti di Vicolo Miracoli upplöstes 1985 fortsatte Salerno att arbeta omfattande inom film, television och teater som skådespelare, regissör och manusförfattare. Han regisserade filmen Arrivano i miei 1983 och medverkade i filmer som Un ufficiale non si arrende mai nemmeno di fronte all'evidenza (1973) och Secondo Ponzio Pilato (1987). Salerno har även medverkat i ett flertal TV-serier, inklusive I ragazzi del muretto (1991), Il commissario Corso (1991) och Un medico in famiglia (1999-2000). Han var programledare eller medverkade i olika TV-program under sin karriär, däribland Quo vadiz? (1984), Un fantastico tragico venerdì (1986), Amici mostri (1993-1994) och var en regelbunden gäst i Buona Domenica (1998-1999). Han återförenades ibland med I Gatti di Vicolo Miracoli för film-, TV- och scenframträdanden från 1997. För närvarande spelar Salerno rollen som Inspector Gordon i en teateranpassning av TV-serien Colombo. Salerno har en karriär som sträcker sig bortom scenframträdanden; han har även arbetat med kommersiell reklam, och medverkat i kampanjer för Fiat 500X (2015) och Fiat 124 Spider (2016). År 1978 adopterade han en tvåårig pojke vid namn Garvey Salerno från Martinica. Hans mångfacetterade verk demonstrerar hans mångsidighet som underhållare och hans bestående närvaro i italiensk nöjesindustri.
Nino Manfredi, född Saturnino Manfredi den 22 mars 1921 i Castro dei Volsci, Frosinone, var en mångfacetterad italiensk underhållare. Under sin yrkesverksamma tid hade han många befattningar: skådespelare, röstskådespelare, regissör, manusförfattare, dramatiker, komiker, sångare, författare, radiopersonlighet och tv-programledare. Han minns som en framstående figur inom genren commedia all'italiana. Manfredis föräldrar var Romeo Manfredi och Antonina Perfili, och han tillbringade sin barndom i Roms San Giovanni-område efter att ha gått på Collegio Santa Maria som halvboende elev. Manfredis tidiga liv präglades av sjukdom; han led av tuberkulos 1937 och tillbringade tid på ett sanatorium. Under denna period lärde han sig spela banjo och anslöt sig till sjukhusets orkester, vilket visade ett tidigt intresse för framträdande. År 1941 började han sina universitetsstudier vid juridiska fakulteten; han omdirigerade dock snabbt sin uppmärksamhet mot skådespeleri. Han debuterade som programledare och skådespelare i sin kyrkas lilla teater samma år, och tog juristexamen i oktober 1945 med en avhandling om nödvärn. Han tog examen från Nationalakademin för scenkonst i juni 1947, och gjorde därefter sin första scenframträdande samma år. Under 1948 spelade han i pjäser som Romeo och Julia och Stormen på Piccolo Teatro di Milano, och påbörjade samtidigt sin radiokarriär som komiker och imitatör. Manfredis karriär blomstrade under 1950-talet och framåt. Han gjorde sin filmdebut 1949 med Torna a Napoli och samarbetade med Eduardo De Filippo, och regisserade tre enaktspel på Teatro Eliseo mellan 1952 och 1953. Från 1951 bildade han en komisk trio med Paolo Ferrari och Gianni Bonagura, och fick ytterligare erkännande genom radiovarietéer och revyer. Han var programledare för Canzonissima tillsammans med Delia Scala och Paolo Panelli från 1959, vilket avsevärt ökade hans popularitet. Han uppnådde framgång i musikalisk komedi som Un trapezio per Lisistrata (1958) och Rugantino (1962). Under hela sin karriär mottog Manfredi många utmärkelser, inklusive sex David di Donatello-utmärkelser och sex Nastro d’Argento-utmärkelser. Han vann också Prix de la première oeuvre vid filmfestivalen i Cannes 1971 för Between Miracles . Nino Manfredi avled i Rom den 4 juni 2004.
En italiensk skådespelare, komiker, filmregissör och författare, Paolo Villaggio, kom till världen den 30 december 1932 i Genua. Hans föräldrar var Ettore Villaggio, en lantmätare från Palermo, och Maria Faraci, en lärare i tyska från Venedig. Piero, en tvillingbror till Paolo Villaggio, arbetade som professor vid Pisa universitet. Villaggios tidiga liv innebar varierande erfarenheter; han arbetade som servitör, BBC-speaker och underhållare på Costa Cruises fartyg, och senare på Cosider, där organiseringen av företagsevenemang gav inspiration till hans karaktär Ugo Fantozzi. Villaggio's karriär omfattade olika kreativa satsningar. Han skapade minnesvärda karaktärer som professor Kranz, Giandomenico Fracchia och framför allt Ugo Fantozzi. Hans humor var nyskapande och surrealistisk, inspirerad av commedia dell'arte, och han använde sig av tekniker som nybildningar, betonade adjektiv, morfologiska fel och byråkratiska termer i sin skrift. Han skrev flera satiriska böcker med Ugo Fantozzi i huvudrollen, där Fantozzi (1971) såldes i över en miljon exemplar och gav honom Gogol-priset i Moskva. Karaktären Ugo Fantozzi utvecklades till en mycket framgångsrik filmisk saga, med Villaggio i huvudrollen i filmen Fantozzi (1975), regisserad av Luciano Salce. Han samarbetade även med Federico Fellini, Lina Wertmüller, Ermanno Olmi, Mario Monicelli och Gabriele Salvatores i filmer, ofta i dramatiska roller. Under hela sin karriär mottog Villaggio många utmärkelser. Han tilldelades David di Donatello 1990; han fick också en Nastro d'Argento 1992 och Gyllene Lejonet vid Venedigs filmfestival samma år, som en hedersbetygelse för hans livsverk. Han mottog även den hedersfulla Pardo vid Locarnos filmfestival år 2000. Villaggios kreativa produktion sträckte sig bortom film och böcker; han skrev låtar med Fabrizio De André, inklusive 'Carlo Martello torna dalla battaglia di Poitiers' och 'Il fannullone,' och medverkade i teaterpjäser, där han spelade Arpagone i Molières L'Avare 1996. Han var också programledare för nyhetssatiren Striscia la notizia 1996, och tidigare programledare för experimentella och avantgardistiska tv-program under slutet av 1960-talet. Kritiker som Goffredo Fofi, Michele Serra, Enrico Giacovelli och Beppe Grillo jämförde honom med Buster Keaton, Charlie Chaplin, Stan Laurel och Oliver Hardy. Paolo Villaggio avled i Rom den 3 juli 2017, till följd av komplikationer orsakade av diabetes.
Tosca D'Aquino, en italiensk skådespelare, komiker och tv-programledare, föddes i Neapel den 10 juni 1966. Hennes föräldrar är Claudio och Adele D'Aquino. Hon inledde sin karriär vid 15 års ålder med framträdanden i lokala tv-program och visade snabbt ett intresse för scenkonst. Vid 19 års ålder flyttade hon till Rom för att satsa på skådespeleri, vilket indikerar en hängivenhet för att utveckla sitt hantverk. D'Aquino studerade vid Accademia Nazionale di Arte Drammatica Silvio D'Amico och tog examen från Silvio d'Amico Academy of Dramatic Art. Hennes tidiga roller inkluderade framträdanden i Fantastico (1986) och Fantastico 7 (1986). Hon gjorde sin filmdebut i Rimini Rimini - Un anno dopo (1988), följt av roller i Street Kids (1989) och Paganini (1989), även känd som Kinski Paganini (1989). Under 1990-talet medverkade hon ofta i komiska filmroller och fick popularitet genom tv-framträdanden. Hon spelade huvudrollen i Kapten Fracassas resa (1990) och Svarta hål (1995), och bidrog till filmer som Studenterna (1995) och Cyklonen (1996), där hon bland annat arbetade med Leonardo Pieraccioni. Från och med år 2000 fortsatte D'Aquino att arbeta inom televisionen och medverkade i olika fiktionsprogram och shower. Hon delade på värdskapet för RAI-programmet Torno Sabato tillsammans med Giorgio Panariello i början av 2000-talet. År 2005 var hon medvärd för den 48:e upplagan av Zecchino d'Oro. Hon deltog i Notti sul ghiaccio 2007 och den tredje upplagan av Premio Città dei Cavalieri di Malta 2009. D'Aquino utforskade även kulinariska intressen, där hon tjänstgjorde som assistentkock på La terra dei cuochi 2013 och deltog i MasterChef 2012. Hon vann den andra upplagan av Bake Off Italia Celebrity Edition 2017 tillsammans med Francesca Piccolo. Från 2019 till 2020 var hon konstnärlig ledare och medvärd för Sabaudia Studios Festival. Hon har varit gift två gånger; först med ingenjören Mauro Gabrielli, med vilken hon har en son vid namn Edoardo (född 1999), och sedan med producenten Massimo Martino 2013, med vilken hon har en son vid namn Francesco (född 2005).
Albanien
1
Armenien
1
Argentina
24
Österrike
28
Australien
22
Azerbajdzjan
1
Belgien
13
Bulgarien
31
Benin
2
Bolivia
1
Brasilien
12
Kanada
48
Schweiz
17
Chile
8
Kamerun
1
Kina
7
Colombia
2
Tjeckien
7
Tyskland
188
Danmark
17
Dominikanska republiken
1
Algeriet
2
Estland
5
Egypten
4
Spanien
74
Finland
15
Frankrike
214
Storbritannien
166
Ghana
3
Grekland
18
Guatemala
1
Ungern
7
Indonesien
8
Irland
28
Israel
9
Indien
11
Irak
3
Iran
6
Jamaica
1
Japan
35
Kenya
3
Sydkorea
20
Kazakstan
1
Libanon
5
Litauen
1
Lettland
1
Marocko
17
Myanmar (Burma)
1
Malta
1
Malawi
2
Mexiko
28
Malaysia
7
Nigeria
19
Nicaragua
2
Nederländerna
2
Norge
12
Nepal
3
Nya Zeeland
9
Peru
2
Filippinerna
35
Pakistan
7
Polen
8
Portugal
7
Qatar
1
Rumänien
1
Serbien
3
Ryssland
9
Saudiarabien
4
Sverige
101
Slovenien
4
Slovakien
2
Thailand
2
Tunisien
4
Turkiet
5
Taiwan
1
Ukraina
7
Uganda
7
USA
213
Uruguay
1
Uzbekistan
1
Vietnam
1
Sydafrika
2
Italien har en rik tradition av komedi som sträcker sig över teater, film, television, liveframträdanden och modern stand-up. Italienska komiker har utvecklat många olika former av humor genom åren, från teaterkomedi och kabaré till observationell stand-up, satir och sketchkomedi.
GiggleTimes katalog sammanställer italienska komiker, stand-upkomiker, komediskådespelare, artister och andra personligheter kopplade till italiensk komedi och underhållning. Bläddra igenom profilerna ovan för att upptäcka komiker från olika generationer och lära dig mer om deras karriärer och arbete.
Stand-upkomedi har blivit en alltmer synlig del av den italienska nöjesbranschen, med artister som uppträder på komediföreningar, teatrar, kulturella platser och festivaler över hela landet.
Italienska stand-upkomiker hämtar inspiration från ett brett spektrum av ämnen, inklusive vardagslivet, relationer, arbete, familj, kultur och det samtida samhället. Vissa artister fokuserar på personliga berättelser och observationell humor, medan andra använder sig av satir, ironi, karaktärer eller mer experimentella former av komedi.
Milano och Rom är viktiga centra för liveunderhållning och komedi, medan komiker också uppträder i städer och regioner över hela Italien. Tillväxten av digitala plattformar har gett nyetablerade artister ytterligare sätt att bygga en publik utöver den traditionella komediscenen.
Kabaret har en viktig plats i italiensk komedi, och knyter liveunderhållning med musik, teater, satir och humor. Italiensk kabaret har producerat artister och komedigrupper vars arbete nått publiken genom både liveshower och television.
Landets tradition av teaterkomedi fortsätter också att påverka moderna utövare. Italienska komiker kan kombinera manusmaterial, karaktärer, fysisk humor, improvisation och interaktion med publiken istället för att enbart förlita sig på det traditionella stand-up-formatet.
Denna blandning av teatraliska och samtida tillvägagångssätt ger italiensk komedi ett brett spektrum av stilar och framträdandeformat.
Filmen och televisionen har spelat en stor roll i att introducera italienska komiker för bredare publik. Italien har en lång historia av komedifilmer och komiska skådespelare, där artister ofta rör sig mellan scen, television och film.
Italiensk television har också visat skämtprogram, varietéföreställningar, komediserier och underhållningsformat som hjälpt till att lansera och popularisera komiker. Vissa artister är främst kända som skådespelare, medan andra har kombinerat humor med skrivande, regi, programledning eller produktion.
Sambandet mellan italiensk komedi och film är särskilt starkt, med komiska insatser som utgör en viktig del av landets filmtradition.
Den italienska komediscenen fortsätter att förändras i takt med att nyare artister experimenterar med olika format och sätt att nå ut till publiken.
Utöver komediclubbar och teatrar använder sig komiker nu av poddar, YouTube, sociala medier och streamingplattformar för att publicera skisser, stand-upklipp och annat originalmaterial. Dessa plattformar har gjort det möjligt för nyblivna italienska komiker att utveckla publik oberoende och nå tittare bortom sitt lokala område.
Traditionell komedi och nyare digitala format existerar nu sida vid sida, vilket skapar möjligheter för en mängd olika artister och stilar.
Letar du efter italienska komiker, italienska stand-up komiker eller humorister från Italien? Utforska GiggleTime-katalogen ovan för att upptäcka komiker och humorpersonligheter från olika områden inom italiensk underhållning.
Använd sökfunktionen för att hitta en specifik komiker eller bläddra igenom profilerna för att upptäcka nya namn. Enskilda profiler kan innehålla biografisk information, karriärdetaljer, framträdanden, fotografier och andra intressanta fakta.
Oavsett om du är intresserad av italiensk stand-upkomedi, italiensk kabaré, komediskådespelare, italienska tv-komiker eller kända italienska komiker, gör GiggleTime det enklare att upptäcka personerna bakom italiensk humor.
Katalogen fortsätter att växa i takt med att nya italienska komiker och komedipersonligheter läggs till.
