Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

1740 komiker

Alessandro Haber

Alessandro Haber, född i Bologna den 19 januari 1947, är en italiensk skådespelare, filmregissör och sångare. Hans familjebakgrund är mångfaldig; hans far var rumän av judisk härkomst, och hans mor var italienska (katolsk). Han tillbringade mycket av sin barndom i Israel innan han återvände till Bologna vid nio års ålder, där han började förverkliga sin dröm om att bli skådespelare. Haber gjorde filmdebut 1967 med en roll i Marco Bellocchio's *La Cina è vicina*, och medverkade därefter i filmer regisserade av Taviani, Fellini, Bertolucci och Damiani. Haber’s karriär omfattar både dramatiska och komiska roller. Han hade en huvudroll i Pupi Avatis Julgåva 1983, vilket visade sig vara en vändpunkt för honom. Han medverkade i ett flertal teaterproduktioner inklusive Orgia, Woyzeck, Den girige, Onkel Vanya, Dialogo och Tjänaren med två herrar. År 2006 började han turnera med teatrar med Tango d'amore e di coltelli, baserat på en text av Jorge Luis Borges och med musik av Ástor Piazzolla. Han har även medverkat i filmer som Sotto il segno dello scorpione (1969), L'amante dell'Orsa Maggiore (1971) och Amici miei - Atto IIº (1982). Haber regisserade sin enda film, Scacco pazzo, 2003, baserad på en pjäs av Vittorio Franceschi. Under hela sin karriär har Alessandro Haber fått betydande erkännande. Han har tilldelats tre Nastro d'Argento-utmärkelser, varav en 1994 för sin insats i *La vera vita di Antonio H*, och en David di Donatello-utmärkelse. Han mottog även Premio Gassman 2006 för sin tolkning av Onkel Vanya och en Premio IDI. Haber har släppt tre album: *Haberrante* (1995), *Qualcosa da dichiarare* (1999) och *Il sogno di un uomo* (2003), där "La valigia dell'attore" skriven av Francesco De Gregori blev hans mest framgångsrika singel. För närvarande deltar han i revyn 'Divertiamoci a Teatro', som är inne på sin 27:e upplaga på Teatro Nuovo i Verona, och kommer att framföra *VOLEVO ESSERE MARLON BRANDO* från den 2 december till den 5 december 2025. Revyn utforskar teman som vänskap, relationer, familjeband och personliga sårbarheter, och inkluderar möten med skådespelarna följt av en skål.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Antonio Albanese

Den italienske underhållaren Antonio Albanese arbetar som komiker, skådespelare, regissör och författare. Han föddes den 10 oktober 1964 i Olginate, provinsen Lecco, till föräldrar som ursprungligen kom från Petralia Soprana (PA). Hans karriär började i början av 1980-talet med lokala radiostationer Onda Radio Olginate och Radio Cristal di Lecco. Han tog examen från Civica Scuola d'Arte Drammatica i Milano 1991, efter att ha studerat där. Albaneses komikerkarriär började 1992 på Zelig Theatre i Milano, och han uppträdde även på "Zanzara d’oro" i Bologna. Han medverkade i Maurizio Costanzo talkshow och samarbetade med Paolo Rossi. Han fick sitt första erkännande i tv-programmet "Never say goals," specifikt genom sina framträdanden i Italia 1-programmet Mai dire Gol , där han skapade flera kända karaktärer, inklusive Frengo, Stop och Pier Piero. Han medverkade även i Su la testa! År 1992 spelade han rollerna Alex Drastico och Epifanio; Alex Drasticos karaktär är inspirerad av surmulna individer som ses på milanesiska förorters barer, och Epifanio skildras som en nervös person med en förkärlek för en vallertoplant. Från 1990 framförde han komiska monologer på kabaréteatrar som Zelig och Zanzara d’oro. Han fick ett brett erkännande genom Mai dire Gol (Gialappa's Band), där han skapade flera karaktärer. Han fortsatte sitt arbete i spin-off-programmen Mai dire Domenica och Mai dire Lunedì (2004-2005) och spelade fyra nya karaktärer. Albanese är känd för att imitera många karaktärer, och göra varje unik, och hans komedistil beskrivs som komisk, sarkastisk och ironisk. Han skapade karaktären Cetto La Qualunque, en korrupt calabris med kopplingar till organiserad brottslighet, först presenterad i sitt TV-program Non c'è problema 2003, medförfattat med Piero Guerrera. Qualunquemente , en spelfilm om Cetto La Qualunque, släpptes 2011 och blev en publiksuccé. Han har också porträtterat karaktärer som Pier Peter, Gennaro Gattuso och Mino Martinelli. Albanese har regisserat filmer inklusive Freshwater Man (1997), La fame e la sete (1999), Il nostro matrimonio è in crisi (2002), Contromano (2018), A Hundred Sundays (2023) och Lavoreremo da grandi (2026). Han vann Stresa-priset för sin roman La strada giovane 2025, och en Nastri d'Argento-utmärkelse 2023 för bästa komiker för Grazie ragazzi . Per 2023 är han 62 år gammal.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Bruno Arena

Bruno Arena, född den 12 januari 1957 i Milano, var en italiensk komiker, kabarettartist och skådespelare. Hans far hade sicilianskt ursprung. Efter att ha tagit examen från en konstskola och studerat idrottspedagogik vid ISEF, arbetade han som idrottslärare i skolor inom Vareses provins. Arena inledde först en karriär som turistunderhållare, vilket började 1983. En allvarlig bilolycka 1984 resulterade i partiell synförlust på ett öga, en erfarenhet han senare införlivade i sina komiska framträdanden. Arenas karriär tog en betydande vändning 1988 när han träffade Max Cavallari och tillsammans bildade de komikerduon Fichi d'India. Namnet, som betyder "kaktusfikon", inspirerades av växter de såg under en promenad i Palinuro. De debuterade på kabaréklubben Fuori Pasto i Varese 1989 och fick snabbt popularitet genom att uppträda på stränder i Palinuro. Fichi d'India införlivade ofta surrealism i sina framträdanden, och de fick erkännande för parodier på teleshopping-sändningar, särskilt de med Sergio Baracco, och använde ofta frasen "Amici hararara". Paret medverkade i radioprogram som Radio Deejay och R101, och var med i tv-nätverk som Italia 1, Canale 5 och Italia 7. De framförde också teaterföreställningar och turnéer, och valdes ut av Roberto Benigni för att spela Katten och Räven i filmen Pinocchio , och fick kritiskt lovord för sina komiska och skådespelarinsatser. Arena och Cavallari ägde Arlecchino klubben i Vedano Olona, vilket bidrog till att lansera karriärerna för många kabaréartister från Milano och Varese. Deras tv-framträdanden utökades till program som Yogurt - Fermenti attivi (1994) och La sai l'ultima? , och de medverkade i flera säsonger av Zelig och filmserien Merry Christmas (2001-2003). År 2013 drabbades Arena av en hjärnblödning under inspelningen av Zelig , vilket ledde till afasi och oförmåga att gå. Han medförfattade en bok med titeln Domani ti porto al mare. Niente può cancellare il nostro amore magnifico tillsammans med Rosanna Marrone. Bruno Arena avled den 27 september 2022 i Barasso, 65 år gammal, och minns som en framstående komiker inom Vareses provins.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Ciccio Ingrassia

Francesco Ingrassia, som professionellt var känd som Ciccio Ingrassia, var en italiensk skådespelare, komiker, regissör, manusförfattare, tv-programledare och sångare. Han föddes i Palermo, Sicilien, den 5 oktober 1922, i kvarteret Il Capo på via San Gregorio. Han lämnade skolan efter två månader för att hjälpa sina föräldrar, Pietro Ingrassia (murare) och Nunzia Motta (hemmafru). Hans tidiga liv innebar olika jobb, inklusive barberare, snickare, skomakare och korvmakare. Från 1938 började han uppträda med imitationer av Totò vid privata tillställningar, vilket visade en fallenhet för humor från tidig ålder. Ingrassias karriär började på 1950-talet, initialt med Trio Sgambetta 1944 tillsammans med Enzo Andronico och Mimì Ciampolo. Han slog sig samman med Franco Franchi i slutet av 1950-talet, och deras partnerskap befästes med *Appuntamento ad Ischia* (Träff på Ischia) 1960. Duon, kända som Franco e Ciccio, fick snabbt popularitet och ärvde arvet från avanspettacolo, varietéer och Totò, och blev det föredragna komiska duon i södra Italien. De medverkade i ett stort antal filmer, där Franco e Ciccio spelade huvudrollen i över 100 filmer mellan 1960- och 1980-talen, och släppte åtta till tio filmer per år som duo. Ingrassia betraktades ofta som det "seriösa" ansiktet av den komiska gruppen medan Franchi spelade clownen. Ciccio Ingrassias verk spände över olika medier. Hans karriär fick ett betydande uppsving på 1960-talet, och han dök ofta upp tillsammans med Franco Franchi. Goldfoot & the Girl Bombs (1966), Don Chisciotte e Sancio Panza (1969), Due Gattoni a Nove Code... e Mezza ad Amsterdam (1971), I Due Figli di Trinita (1971) och Amarcord (1973), som fick en betygssiffra på 88% på Rotten Tomatoes. Han regisserade också filmer, inklusive 'Billing Order'. Under hela sin karriär nominerades Ingrassia till flera priser, han mottog en Nastri d'argento-nominering 1974 för Amarcord, vann en 1976 för Todo modo och fick en Ciak d'oro-nominering 1988 för Domani accadrà. Han vann en David di Donatello 1991 för Condominio. Ciccio Ingrassia avled i Rom den 28 april 2003, 79 år gammal, efter att ha lidit av andningssvårigheter under de senaste två åren.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Franco Franchi

Franco Franchi, född Francesco Benenato i Palermo, Sicilien, den 18 september 1928, var en italiensk skådespelare, komiker och sångare. Han avled i Rom den 9 december 1992. Född som den fjärde av arton barn i en fattig familj, upplevde han en svår barndom, inklusive perioder av kringsträvande arbete efter att ha avslutat endast tre år i skolan. Dessa erfarenheter inkluderade arbete som ikonmakare, konditorassistent och stationsvakt, samt en kort tid som gatuförsäljare som spelade på bastrumman med komiska inslag. Franchi började sin karriär på 1950-talet och anslöt sig till Salvatore Polaras grupp 'Gli Striscianti' 1948. Han imiterade kända personer som Totò, Mussolini och Hitler, vilket visade tidig komisk talang. Han debuterade på Teatro Golden i Palermo 1950. Hans karriär fick betydande fart på 1960-talet efter att Domenico Modugno upptäckt honom och satt honom i rampljuset. Han samarbetade med Ciccio Ingrassia och bildade en komisk duo känd som Franco e Ciccio, vilket blev en definierande aspekt av hans yrkesliv. De inledde sina karriärer genom att uppträda på sicilianska teatrar. Duons humor, som de själva kallade "comicità sottoproletaria", fokuserade på satiriska imitationer av filmer både från Italien och utlandet; exempel inkluderar Krig à la italienska (1966), med Buster Keaton, och Ultimo tango i Zagarol (1973), en humoristisk tolkning av Sista dansen i Paris. De uppnådde betydande popularitet, och deras filmer stod för ungefär 10% av den italienska filmens intäkter mellan 1961 och 1970. Franco Franchi vann en Telegatto-pris för bästa humorprogram 1984 för Bene, bravi, bis, och medverkade ofta i tv, bland annat i program som Patatrac (1981-1982) och Canzonissima. Trots kritisk likgiltighet var Franco Franchi en av de mest populära komiska skådespelarna i italiensk film under 1960-talet.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Geppi Cucciari

Maria Giuseppina Cucciari, som professionellt är känd som Geppi Cucciari, föddes den 18 augusti 1973 och arbetar som en italiensk stand-upkomiker, skådespelare och tv-programledare. Hon föddes i Cagliari och tillbringade sin ungdom i Macomer, provinsen Nuoro. Hennes far ägde ett litet byggföretag, medan hennes mor var idrottslärare. Hon visar upp en snabb vidd och intelligens i sin humor, ofta balanserar sarkasm med självironi. Cucciari’s resa började med juridikstudier vid universitetet i Cagliari innan hon 2001 tog examen från Università Cattolica del Sacro Cuore i Milano med en avhandling i folkrätt. Hon upptäckte sin passion för teater under denna tid och deltog i workshopen "Scaldasole". År 2000 anslöt hon sig till Scaldasoles teaterlaboratorium och gick senare in i det konstnärliga laboratoriet Zelig. Cucciari’s professionella resa fick ett betydande lyft tack vare sitt engagemang i Zelig, framför allt med ett framgångsrikt framträdande i humorprogrammet Zelig Off 2003. Hon medverkade även i Radio Deejays program Pinocchio 2002 och radioprogrammet Scaldanight 2002. Mellan 2005 och 2009 medverkade Cucciari regelbundet i situationenkomedin Belli dentro och vann en Telegrolla-pris år 2006 för sin roll som Maria "Gonni" Gonaria. Hon debuterade som författare 2006 med romanen Meglio donna che male accompagnata och följde upp med Meglio un uomo oggi 2009. Under hela sin karriär har hon lett ett flertal TV-program, inklusive Italia's Got Talent (2010-2011), G’Day (2011-2012) och för närvarande programmet Splendida cornice sedan 2023. Hon medverkade som co-värd under en kväll av Sanremo Music Festival 2025. Hon har även varit involverad i Le invasioni barbariche sedan 2013, där hon bidrar med omslaget känt som 'Agenda Geppi', och co-värdar Per un pugno di libri på Rai 3 från 2014 till idag. Den 20:e Rom Film Festival kommer att ha premiär på Geppi Cucciari’s film, Life Goes This Way, den 15 oktober 2025. Cucciari’s arbete har fått uppmärksamhet, inklusive Cavaliere Ordine al Merito della Repubblica Italiana (5:e klass/Riddare) 2015 och Regia Televisivas pris nummer 52 för bästa kvinnliga tv-personlighet 2012. Hon har nyligen medverkat i filmer som Romeo è Giulietta, Gli addestratori och Diamanti, och slutade på andra plats i den femte säsongen av LOL (Prime Video). För närvarande leder hon Splendida cornice på Rai3 tillsammans med Luca Bottura, med Edoardo Camurri, Amalia Ercoli Finzi, Giuseppe Antonelli, Ester Viola och Alessandro Arcodia. Programmet utforskar historien om Rai3 och har inkluderat segment som en fiktiv rättegång med Roberta Petrelluzzi.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Gino Bramieri

Gino Bramieri, född Luigi Bramieri den 20 juni 1928 i Milano, Italien, var en italiensk komiker och skådespelare. Hans föräldrar var Angelo Bramieri, snickare, och Giulia Botturi. Han växte upp i en arbetarklasslägenhet i Milanos Brera-distrikt. Bramieris konstnärliga resa började sent 1943 med en amatördebut vid en välgörenhetsföreställning i Rovellasca. Han gjorde sin första teaterframträdande med repliker den 27 september 1944 på Teatro Augusteo i Milano. År 1949 inleddes hans professionella bana när han blev medlem i Erminio Macarios revygrupp, vilket ledde till hans första betalda anställning med Brabito-trion på Teatro Anteo. Han fick snabbt erfarenhet genom att samarbeta med framstående italienska komiker som Totò, Peppino De Filippo och Aldo Fabrizi. Smeknamnet "Il Re della barzelletta" ("Skämtkungen") speglade hans komiska stil, präglad av berättandet av humoristiska anekdoter, ofta levererade snabbt och med surrealistiska inslag. Han tog en examen i redovisning genom kvällskurser. Under 1960- och 1970-talen uppnådde Bramieri betydande framgång på television, medverkan i program som Tigre contro tigre , Il signore ha suonato? , och E noi qui . Han ledde sitt eget program, G.B. Show , från 1982 till 1988. Han medverkade också i populära Carosello-reklamer för Moplen, och blev känd för sloganen 'e mÃ³ e mÃ³ Moplen'. Han medverkade i ungefär trettio filmer och regisserade Ride bene... chi ride ultimo . Bramieri fick smeknamnen 'il Gino nazionale' och 'Re della barzelletta'. Han samlade sina skämt i en serie böcker, inklusive 50 chili fa , inspirerat av sin viktminskning. Bukspottskörtelcancer krävde Bramieris liv den 18 juni 1996, vid 67 års ålder; han begravdes därefter på Cementerio Monumentale i Milano. Gator och avenyer har fått hans namn i Milano och Rom.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Leo Bassi

Leo Bassi är en mångfacetterad artist, identifierad som jonglör, komiker och skådespelare. Född 1952 i USA, har han en bakgrund djupt rotad i cirkustradition. Hans familj kan skryta med över 130 års engagemang i italienska, franska och engelska cirkusföreställningar; en förfader kämpade till och med tillsammans med Garibaldi innan han grundade en av de första moderna cirklarna i Toscana. Ytterligare berikande denna arvsgåva var hans farfar, Jimmy Wheeler, som var en regelbunden artist på Palladium i London och en pionjär inom komedi på tidig BBC-tv, medan hans far, Leo Bassi senior, uppnådde anseende som jonglör som arbetade i USA med personer som Groucho Marx och Ed Sullivan. Han tillbringade sin barndom på cirkusbakgårdar, ärvde cirkusfärdigheter, inklusive fotjonglering, vilket erkänns i Oxford Encyclopedia of Performing Arts. Bassis karriär har tagit honom över kontinenter, då han bott i Frankrike, Mellanöstern, Japan och Italien bland annat. Han specialiserar sig på antipodism, akrobatiska inslag som involverar balansering och snurrande av föremål med fötterna. Hans framträdanden sker i teatrar, gator, torg och nattklubbar. Från 1980-talet skapade han en serie shower, med start i 'Il circo più piccolo del mondo.' Tidiga shower inkluderade ofta ett pyramidnummer där publikmedlemmar verkade vara hypnotiserade. Han har även medverkat i italiensk television med Piero Chiambretti. På 1990-talet uppnådde han framgång i Spanien med showen 'Instintos Ocultos,' och utvecklade senare shower som 'La Vendetta,' 'Golf,' och '12 Settembre,' som tar upp politiska och miljömässiga teman. Showen 2008, 'La Revelacion,' kritiserar religiösa myter och hyllar förnuftet. Bassis verk engagerar sig ofta i aktuella händelser och sociala frågor. Han har öppet kritiserat påven för hans ställningstagande kring kondomer och uttryckt sitt missnöje gällande homosexualitet. Han släppte ett manifest som stödjer lagen om sexuell hälsa och frivillig avbrytning av graviditet (IVE). Han har varit involverad i att avslöja de som organiserade en antikampanj mot uppenbarelsen online, vilket lett till rättsliga strider med Hazteoir.org och andra högerorienterade katolska grupper; han stämdes i oktober för påstått förolämpande av religiösa känslor. Han har även vidtagit rättsliga åtgärder mot Hazteoir.org och Libertaddigital.com för förtal. Hans senaste show heter "Utopia", hade premiär runt 2009, och han fortsätter att framföra subversiv komedi internationellt. Han beskrivs som en erfaren och fenomenalt rolig artist, och strävar efter att skapa unika och känslomässiga upplevelser för publiken. Han underhåller en officiell webbplats på leobassi.com.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Leo Gullotta

Född Salvatore Leopoldo Gullotta i Catania, Sicilien, den 9 januari 1946, är Leo Gullotta en italienare som arbetar som skådespelare, röstskådespelare, komiker och författare. Han inledde sin karriär som statist vid Teatro Massimo Bellini i Catania, där han medverkade som barn. Hans tidiga utbildning inkluderade skådespelarstudier under Turi Ferro vid performing arts-akademin Teatro Stabile. Efter att han 1970 anslöt sig till Teatro Stabile di Catanias ensemble fick han initialt erkännande som komiker inom Roms kabaréunderhållning. Under sin karriär har han medverkat i komedier och dramatiska verk för film och teater, och medverkat i ungefär 100 filmer samt ett stort antal TV-program och dramaserier. Han fick popularitet som skådespelare med Bagaglinokompaniet, där han deltog i många parodier, inklusive en av Signora Leonida. Han samarbetade ofta med regissören Giuseppe Tornatore, och arbetade med honom minst fem gånger. Leo Gullottas mångsidighet märks tydligt i hans röstskådespeleri. Han gav den italienska rösten åt Manny i de första tre *Ice Age*-filmerna och relaterat material, samt dubbade Burt Young i *Rocky*, Joe Pesci i flera filmer och Roman Polański i *Till Rom med kärlek*. Han lånade även rösten till Johnny 5 i *Short Circuit*. Han vann flera David di Donatello-utmärkelser, med start med en 1986 för *Professorn* och senare ytterligare två 1997 och 2000. Han offentliggjorde sin homosexualitet i mars 1995 och ingick ett partnerskap med Fabio Grossi, hans partner i 32 år, 2019. Gullotta publicerade en bok med titeln *Mille fili d'erba* 1998, och medproducerade senare dokumentären *In arte Lilia Silvi* 2011, som vann en Nastro d’argento 2012.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Massimiliano Cavallari

Massimiliano Cavallari, som professionellt kallas Max Cavallari, är en italiensk skådespelare, komiker och kabaréartist. Född den 8 juli 1963 i Varese, har han familjerötter i San Severo (FG) och Maropati (RC). Vid dagens datum är han 63 år gammal och född under cancertecknet. Cavallari inledde sin karriär 1988 när han bildade komediduon Fichi d'India med Bruno Arena. De debuterade ursprungligen på Radio Deejay och fick snabbt uppmärksamhet genom framträdanden i tv-program som Dee Jay Television, Canale 5 och Italia 1. Han antog smeknamnet "Max" från 1988 och framåt. Från 1994 till 1998 var de framstående på Radio Dee Jay och deltog i ”La sai l’ultima?” 1995. Duon uppträdde också på Aquafan i Riccione under sommarsäsongerna från 1996 till 1998. Fikonfikon fick nationell uppmärksamhet efter att ha medverkat i Zelig - Facciamo cabaret 1999, programlett av Claudio Bisio. De medverkade därefter i filmen Amici Ahrarara (2001) och deltog i flera julfilmer med Massimo Boldi och Christian De Sica mellan 2001 och 2003, inklusive Merry Christmas , Natale sul Nilo och Natale in India . De spelade även rollerna Katten och Räven i Roberto Benignis Pinocchio (2002). Från 2007 till 2012 var Cavallari och Arena gäster i Colorado på Italia 1. I oktober 2015 återvände han som gäst i Colorado . Han mottog Premio Pugliese dell'anno i juli 2021 och publicerade sin bok Non spegnere la luna. Fichi si nasce, amici si diventa i oktober 2022. Han fortsätter att uppträda, medverkar i Only Fun - Comico Show på Nove 2023, och är planerad för filmen La leggenda dei tre compagni (2026).

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Nino Frassica

Nino Frassica är en italiensk skådespelare och komiker, född Antonino Frassica den 11 december 1950 i Messina, Sicilien. Han började sin karriär 1970 med en grupp som hette I cantatori pelosi figli della cantatrice calva. Efter att ha lämnat ett excentriskt meddelande på Renzo Arbore’s telefonsvarare fick han uppmärksamhet och anslöt sig därefter till radioprogrammet Radio Anghe Noi 1982. Frassicas komikstil, som kritiker betraktar som en "mästare i nonsenshumor", bygger tungt på surrealistiska dialoger, nonsens, ordvitsar och orimliga observationer. Han beskriver sin approach som att "förstöra logiken och det italienska språket". Hans debut i italiensk television skedde 1985 med *Quelli della notte*, där han spelade en halvt obildad munk, broder Antonino da Scasazza. Han samarbetade med Renzo Arbore både i *Quelli della notte* och *Indietro tutta!*. Denna period ledde till utgivningen av 'Il libro di Sani Gesualdi' (1986) och 'Il manovale del bravo presentatore' (1987). Under hela sin karriär har Nino Frassica medverkat i flera komiska filmer, inklusive *Il Bi e il Ba* (1986), och diverse andra TV-program som *Fantastico*, *Domenica in*, *Scommettiamo che...?,* *I cervelloni*, *Acqua calda*, *Colorado Cafè* och *Markette*. Från 2000 till idag är han bäst känd för att spela Marshal Antonio 'Nino' Cecchini i TV-serien *Don Matteo*. Han har även medverkat i filmer som *Apri gli occhi e... sogna* (2002), *Prendimi e portami via* (2003) och *The Tourist* (2010). Nino Frassica är en älskad och igenkännbar siciliansk profil inom italiensk underhållning, och han kommer att vara medvärd för finalnatten av Sanremo Music Festival år 2026.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Italien

Pippo Franco

Pippo Franco, vars fullständiga namn är Francesco Pippo, är en italiensk skådespelare, sångare, komiker och tv-programledare. Han föddes den 2 september 1940 i Rom, Lazio, Italien, och är som av 2024 års datum 83 år gammal. Hans familj härstammar ursprungligen från Vallata i provinsen Avellino, men han tillbringade sin barndom på ett internat och studerade senare vid Liceo Artistico där Renato Guttuso och Giulio Turcato var lärare. Han inledde sin karriär som musiker på slutet av 1950-talet, skrev komiska låtar, och gick officiellt över till skådespeleri i början av 1960-talet. Francos karriär spänner över flera konstområden. Han debuterade i film 1960 med Appuntamento a Ischia , tillsammans med Mina, och fortsatte att agera under hela slutet av 1960-talet. Från 1970-talet och framåt medverkade han i ett flertal ‘commedia sexy all’italiana’-filmer, inklusive samarbeten med Edwige Fenech i titlar som Quel gran pezzo dell'Ubalda tutta nuda e tutta calda (1972) och Giovannona Coscialunga disonorata con onore (1973). Han medverkade även i Billy Wilders Avanti! (1972) och arbetade med Luigi Magni på filmer som Nell'anno del Signore (1970) och La via dei babbuini (1974). Han regisserade filmen La gatta da pelare 1981, och skrev både manus och musik. Hans arbete inkluderar även tv-framträdanden från 1971, programledning för det italienska lotteriet 1980 tillsammans med Laura Troschel och Claudio Cecchetto, samt framträdanden på Sanremo Music Festival årligen mellan 1979 och 1984. Pippo Francos konstnärliga produktion sträcker sig bortom film och television. Han släppte över tjugo 45-varvsplattor och mer än ett dussin album, inklusive Cara Kiri (1971) och Bededè (1975), med minnesvärda låtar som 'Cesso', 'Isotta' (1977) och 'Mi scappa la pipì papà' (1979). Han skapade även framgångsrik barnmusik och skrev temasånger för italienska lotteriprogram. Han var en del av den varietégruppen Il Bagaglino från 1970-talet, medverkande i föreställningar fram till 2007. År 2006 kandiderade han till det italienska senaten men var inte framgångsrik. Han har även medverkat som författare i tre böcker om språkligt humor och ser sig själv som ett ”kosmiskt väsen”. Efter att Il Bagaglino lades ner samarbetade han med Međugorje-seern Marija Pavlović. Hans komedistil är influerad av cabaret och förekommer ofta i filmer som Arrivano i bersaglieri (1980), Zucchero, miele e peperoncino (1980), Il tifoso, l'arbitro e il calciatore (1982) och Due strani papà (1984), för vilken han även medskrev manuset.

Visa profil