Global talangkatalog

Komiker från Frankrike

Komikerkatalogen för Frankrike — profiler, biografier, foton och sociala länkar för komiker från Frankrike.

214 komiker

Guillaume Gallienne

En fransk skådespelare, manusförfattare, filmregissör och röstskådespelare, Guillaume Gallienne föddes i Neuilly-sur-Seine, en förort till Paris, den 8 februari 1972. Hans föräldrar är den franske affärsmannen Jean-Claude Gallienne och den ryske-georgiska aristokraten Melitta Rotvand. Han gick på La Salle Passy Buzenval från tio års ålder och upplevde mobbning under den tiden. Han är medlem av Comédie-Française sedan 2005, då han blev sociétaire det året. Galliennes karriär började 1992 med sin filmdebut i *Tableau d'honneur*. Han hade också en segment kallad *Les Bonus de Guillaume* på *Le Grand Journal* mellan 2008 och 2010. Hans komedistil innehåller ofta självbiografiska element, vilket framgår av hans scenföreställning och efterföljande filmadaptation. Gallienne uppnådde betydande erkännande för sin enmansshow *Boys and Guillaume, à table!*, och vann en Molière-pris för Bästa Nykomling 2010. Han fortsatte att vinna utmärkelser och mottog ytterligare en Molière-pris för Bästa Biroll 2011 för *Un fil à la patte*. Filmen *Jag, mig själv och mamma* från 2013, baserad på scenföreställningen, väckte stor uppmärksamhet och vann Art Cinema Award och Prix SACD vid filmfestivalen i Cannes. Den nominerades till tio César-priser 2014 och säkrade fem priser, inklusive Bästa Skådespelare och Bästa Manusbearbetning för Gallienne. Gallienne arbetar ofta med Nicolas Le Riche, bland annat deras samarbete kring libretton för produktionen av *Caligula* av Parisoperans balett 2011. Han är också känd för sina röstskådespelarroller i filmer som *Asterix & Obelix: God Save Britannia* (2012) och *Den lilla prinsen* (2010-2013).

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Max Boublil

Max Boublil, född Maximilien Léon Boublil den 17 maj 1979 i Paris, är en fransk skådespelare, sångare och komiker. Han har en mångsidig bakgrund; hans far är allmänläkare av tunisisk judisk härkomst, medan hans mor är manusförfattare och barnboksförfattare av champagnehärkomst, vilket gör honom till ättlingar av sefardiska judar. Han inledde sin karriär med att synas i filmer, TV-filmer och TV-serier från slutet av 1990-talet, inklusive roller i ‘Sous le soleil’ (1999) och ‘Navarro’ (2000). Innan han återvände till standupkomedi arbetade han med att sälja kläder. Boublil fick ett betydande erkännande 2007 med den humoristiska låten och musikvideon 'Ce soir... tu vas prendre,' vilket också ledde till framträdanden i Canal+'s Le Grand Journal . Efter denna framgång inledde han en serie soloföreställningar. Han framförde 'Max prend...' i Paris mellan 2007 och 2009, och ‘Max prend la route’ i andra städer under samma period. Hans humorstil är känd för humoristiska tolkningar av låtar och personligheter; han har parodierat figurer som Susan Boyle. Andra anmärkningsvärda framträdanden från denna era inkluderar One Man Sauvage (2009) och Max les veut toutes , ett program med hemliga kameror på Comédie! och NRJ 12 (2009). Han släppte sitt debutalbum, ‘L'album,’ i februari 2011, och ‘Le 2ème album’ i juni 2012. Under 2010-talet fortsatte Boublil att utöka sitt arbete. Han medverkade i filmer som 'Les Gaous' (2003), 'La Folle Histoire d'amour de Simon Eskenazy' (2009) och medskrev och spelade i ‘Les Gamins’ (2013). År 2010 var han programledare för Le Mag de Max i W9:s realityshow Dilemme , och släppte låten 'Chanson raciste,' vilket utlöste en tvist med Alibi Montana, men de samarbetade senare på 'Max Boublil clash alibi Montana.' Han turnerade omfattande med ‘En sketches et en chansons,’ vilket kulminerade i en föreställning på Olympia i Paris i juni 2013. Mer nyligen spelade han i Play (2020) och medskrev och spelade i serien Mike (2018). År 2020 skapade och spelade han i Max Boublil , filmat för Prime Video. Han medverkade i Les Grosses Têtes 2021, och 2025 kommer han att presentera Neuilly-Poissy på San Diego French Film Festival.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Michaël Gregorio

Michaël Gregorio är en fransk komiker, imitatör och sångare född den 10 juni 1984 i Mulhouse. Hans barndom präglades av täta flyttningar på grund av sin fars militära karriär, inklusive tid spenderad i Tyskland och Pau. Från tre års ålder visade han ett tidigt intresse för framträdanden, genom att delta i en skolpjäs i Gan. Han har även spanskt ursprung. Gregorios resa in i komedins värld började vid 14 års ålder när han började ta teaterlektioner och uppträda i pjäser som 'Dom Juan revient de guerre' och 'Grand-peur et misère du IIIe Reich'. Vid ungefär 16 års ålder experimenterade han med sång, inspirerad av band som Radiohead och Nirvana. Han gick också på cirkusskola (Persé Circus) som jonglör. Hans talang för imitation uppmärksammades tidigt; han vann programmet ‘Graines de star’ på M6 två gånger i mars 2001. Han började uppträda professionellt vid 16 års ålder med sin manager, David Hardit. Han deltog i 'Les Coups d'humour' på TF1 år 2002 och 2003. Under 2000-talet tog Gregorio’s karriär fart. År 2004 medverkade han i Laurent Ruquiers program 'Vos imitations préférées', och 2005 uppträdde han på Juste pour rire-festivalen i Montreal. Hans första soloföreställning, 'J’aurais voulu être un chanteur…', turnerade i Frankrike och Europa. Han förhandsspelade för Céline Dion på hennes europeiska turné 2008 och mottog ett 'prix coup de cœur du jury' vid Festival Mont-Blanc d’Humour samma år. Han gjorde fem utsålda föreställningar på Bataclan i december 2008. Sedan 2004 har han presenterat framgångsrika shower som kombinerar humor, sångframträdanden och känslor. Hans turnéer har hyllats av över 1,5 miljoner åskådare. Gregorio’s nuvarande show är 'L’Odyssée de la Voix', som turnerar i Frankrike och Belgien under säsongen 2023-24, och avslutas med tre föreställningar på Folies Bergère den 16, 17 och 18 februari 2026. Över 400 000 personer har sett 'L’Odyssée de la voix'. Han har även medverkat i filmer som 'Dépression et des potes' (2016) och 'Hommes au bord de la crise de nerfs' (2023), och dubbat runt femton animerade filmer och serier.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Michel Fau

Agen var födelseplatsen för den franske komikern, skådespelaren och teaterregissören Michel Fau, som anlände den 17 december 1964. Hans far var klockmakare och hans mor, en hemmafru, uppfostrade fyra barn. Tidig exponering för teater och Bordeauxoperan, tack vare hans mor, väckte ett intresse som skulle forma hans karriär. Han gick på Lycée Bernard Palissy i Agen där han träffade Béatrice Uria-Monzon och Éric Perez, och studerade senare på ett konservatorium i Agen. Vid 18 års ålder lämnade Michel Fau sin hemstad för att påbörja en formell utbildning. Från 1986 till 1989 gick han på den franska Nationala Akademien för Scenkonst, även känd som Conservatoire national supérieur d'art dramatique (CNSAD). Under denna period studerade han med framstående personer som Michel Bouquet, Gerard Desarthe och Pierre Vial. Han blev tidigt förknippad med teatern hos Olivier Py, och medverkade ofta i hans produktioner under 1990-talet, inklusive 'Le Soulier de satin'. Hans utbildning och tidiga karriär präglades av samarbeten med ett flertal skådespelare, däribland Sandrine Kiberlain, Léa Drucker, Gaspard Ulliel, Julie Depardieu och andra. Fau's karriär omfattar både skådespeleri och regi. Jean-Paul Rappeneau, Gilles Bourdos, Albert Dupontel och François Ozon är några av de regissörer som Michel Fau har samarbetat med i filmprojekt. På 1990-talet deltog han i Pierre Palmades show 'On refait le boulevard' och framförde en scen ur 'La Cage aux Folles'. Från och med 2010-talet fick hans egna scenproduktioner popularitet. Han regisserade produktioner av 'Le Misanthrope' (och nominerades till Molière-utmärkelser för både skådespeleri och regi 2011), 'Tartuffe' (2017 med Michel Bouquet) och senast 'George Dandin ou Le Mari Confondu' 2024, där han även spelar huvudrollen. Denna produktion innehåller musik av Jean-Baptiste Lully och har en barock estetik skapad av Fau, tillsammans med fyra sångare och sju skådespelare. Michel Fau deltar i radioprogrammet 'Les Grosses Têtes' och leder periodvis skådespelarverkstäder vid den franska National Academy of Dramatic Arts. Vid Molière-galan 2011 är han ihågkommen för sin satiriska tolkning av Carla Brunis låt 'Quelqu'un m'a dit'. Han mottog Prix Gérard Philipe 1998 och utmärkelser från Syndicat de la critique 2006 och 2015. Han blev utnämnd till Officier de l’ordre des Arts et des Lettres 2013, och regisserar för närvarande 'Brûlez-la' på Théâtre du Rond-Point.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Michel Modo

Michel Modo, född Michel Henri Louis Goi den 30 mars 1937 i Carpentras, Vaucluse, Frankrike, var en fransk skådespelare och humorist. Han avled den 24 september 2008 i Vaires-sur-Marne, Seine-et-Marne, av cancer, 71 år gammal. Känd professionellt som Modo, var han även manusförfattare och röstskådespelare. Modo inledde sin karriär på slutet av 1950-talet när han bildade komikerduon Grosso et Modo med Guy Grosso. De gick på skådespelarskolan Cours Simon, där de träffades, och började uppträda professionellt på varietéer och caféteatrar 1958. Grosso et Modo fick nationell uppmärksamhet efter att ha medverkat i Le Gendarme de Saint-Tropez (1964) och därefter medverkade de i ett flertal filmer med Louis de Funès. De gestaltade polismännen Tricard och Berlicot i Gendarme de Saint-Tropez -filmserien, och Lecoing och Laflûte i Le Songe d'une nuit d'été (1981). Modo spelade poliskonstapeln Berlicot i sex filmer i serien. Under hela sin karriär medverkade Michel Modo i en mängd filmer, däribland La belle américaine , Le Corniaud , La Grande Vadrouille och Le Grand Restaurant . Mellan 1993 och 1997 spelade han Maurice Lolande, en humoristisk karaktär som representerade den genomsnittlige fransmannen, i tv-serien Highlander . Han medverkade också i Plus belle la vie (2005) som en hemlös filosof utklädd till jultomte. Från 1989 fram till sin död gjorde Modo röstskådespeleri för flera återkommande karaktärer i den franska versionen av The Simpsons , inklusive Burns, Wiggum, Krusty, Skinner och Hibbert. Han arbetade med att dubba säsong 19 av The Simpsons när han avled. Gérard Rinaldi ersatte honom, men Rinaldi dog också av cancer år 2012.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Michèle Guigon

Michèle Guigon, född den 1 juni 1959 i Belfort, Frankrike, var en mångfacetterad fransk artist som avled den 4 september 2014 i Paris till följd av cancer. Hon arbetade som komiker, dragspelare, humorist, författare-kompositör och scenregissör, och visade upp ett brett spektrum av kreativa talanger under sin karriär. Från 1978 till 1985 uppträdde hon med Jérôme Deschamps och bidrog till föreställningar som 'Les Oubliettes' och 'La Veillée'. Hon var också medgrundare av Compagnie du Pâtit Matin med Anne Artigau 1984. Guignons verk omfattade både skrivande och regi. Hon skrev och regisserade flera föreställningar, inklusive 'États d'Amour' (1986), 'Marguerite Paradis ou l’Histoire de Tout le Monde' (1985), 'Strapontin' (1983), 'Piavodéon' (1991), 'La vie va où ?' (2008) och 'Pieds nus, traverser mon cœur' (2011). Hon medskrev även 'Strapontin' tillsammans med Anne Artigau. Hennes regi inkluderar 'Femme non rééducable' (2010), 'Big Shoot' av Koffi Kwahulé (2009), 'Plouf!' (2005) och 'Une Seconde' (2004). Hon medregisserade 'Il y a' med Anne Artigau 1995, samt 'Jungles' och 'Cocorico' med Susy Firth och Patrice Thibaud 2011. Särskilt märkvärdigt är hennes regi av Desnos 'Les Chantefables' med Anne Artigau 1989. ‘Cocorico,’ en ordlös komedi som medregisserades med Susy Firth och Patrice Thibaud, blev en av Guigons mest kända verk, med premiär 2008 och visade sig vara en publiksuccé. Pjäsen, som varar ungefär 1 timme och 20 minuter, innehåller fysisk komik och skuggspel, inspirerat av spaghettivästerns och Tour de France. Den belyser ett ”galliskt temperamentens slagfält” mellan Patrice Thibaud och Philippe Leygnac, där Thibaud retar Leygnac, som sedan hakar på lekfullheterna. Marie Vincent designade ljuset, och Isabelle Beaudouin designade kostymerna. Hon medverkade även i teaterproduktioner som 'Strapontin' (1984) och 'Sainte Carmen de Montréal' (1989), samt filmer som 'L'Araignée de satin' (1986) och 'Sauve-toi, Lola' (1986). Från 2013 till 2014 var hon krönikör för France Inter’s program ‘On va tous y passer’. Hennes böcker 'La vie va où ?' och 'Pieds nus, traverser mon cœur' mottog postumt 'Coup de cœur parole enregistrée et documents sonores'-utmärkelser från Académie Charles-Cros 2018. En DVD med hennes framträdanden släpptes 2017. Hon hade även uttryckt en önskan att regissera och sätta upp en pjäs kallad "Journal d’absence", men detta projekt förblev ofullbordat på grund av hennes bortgång.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Mimie Mathy

Michèle Mathy, som professionellt kallas Mimie Mathy, föddes i Lyon, Frankrike, den 8 juli 1957; hon är en fransk underhållare som arbetar som skådespelare, komiker och sångare. Hon är känd för sin längd på 1,32 meter (4 fot 4 tum) på grund av spondyloepifys dysplasi, en form av dvärgväxt. Hennes föräldrar var Marcel Mathy, en före detta lastbilschaufför och fabriksarbetare, och Roberte Mathy, född Bonnet, en hemmafru. Hennes far, en amatörsaxofonist, introducerade henne till musiken. Mathy inledde sin karriär efter att ha studerat dramatik på Michel Fugains verkstad i Nice från 1979 till 1981. Hon gick också på Studios de la Victorine i Nice under denna tid, där hon studerade sång, dans och skådespeleri. I början av 1980-talet spelade hon i olika teaterroller och medverkade i 'Le Petit Théâtre de Bouvard'. År 1982 skapade och framförde Mathy sin första soloföreställning, med titeln 'Elle voit des géants partout'. Från 1982 till 1985 fortsatte hon sitt arbete med 'Le Petit Théâtre de Bouvard'. Hon medverkade även i en musikvideo av Claudia Phillips 1987. Från mitten av 1980-talet till början av 1990-talet var Mathy en del av den komiska trion 'Les Filles' med Michèle Bernier och Isabelle de Botton. De uppträdde på caféteatrar, i radio och i olika shower. Trion turnerade på Réunion och Mauritius 1988 med föreställningen 'Existe en trois tailles'. Hon bildade den turnerande komedigruppen 'Le Trio des Filles' från 1988 till 1993, och framförde shower som 'Existe en trois tailles'. TV-filmen 'Une nounou pas comme les autres' med Mathy i en roll sändes 1993 och tog 52,7 % av tittarnas uppmärksamhet. Sedan 1997 har hon medverkat i TV-serien 'Joséphine, Guardian Angel', och är bäst känd för den rollen. Sedan 1994 har Mimie Mathy varit involverad i 'Les Enfoirés', en årlig välgörenhetskonsert, vid minst femton tillfällen; 2009 års upplaga av 'Les Enfoirés' var det mest sedda programmet på fransk television det året. Hon släppte ett musikalbum, 'La Vie M'a Raconté', 2006. Hon gifte sig med restauratören Benoist Gérard den 27 augusti 2005. Under hela sin karriär har Mathy fått utmärkelser, inklusive utnämningar som Riddare av Franska Förtjänstorden 2013 och Riddare av Legion d'Honneur 2015.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Mohamed Rouabhi

Mohamed Rouabhi är en fransk författare, skådespelare och teaterregissör, född den 18 februari 1965 i Paris 10:e arrondissement. Hans familjehistoria speglar ett komplext sammanträffande av kulturer och politiska strider; hans far var medlem i Franska främlingslegions ursprungsbefolkningens bataljoner under andra världskriget, medan hans mor deltog i Algeriets krig och tillfångatogs som medlem av FLN. Dessa erfarenheter verkar informera hans senare arbete, särskilt hans stöd för mångfald inom teaterbranschen. Rouabhis träning började med formella studier vid Conservatoire national supérieur d'art dramatique (CNSAD), där han studerade skådespeleri med Marcel Bozonnet och Stuart Seide. Han deltog också i École nationale supérieure des arts et techniques du théâtre (ENSATT), först 1985 och sedan igen 1986. Till en början uttryckte en regissör på ENSATT betänkligheter kring hans förmåga att lyckas professionellt, men Rouabhi envisas, övertygad om att han behövde "slå sönder bärande väggar" för att skapa möjligheter för sig själv och andra. Från mitten av 1980-talet arbetade han som skådespelare i teaterproduktioner, ofta med samtida författare. Hans kreativa produktion inkluderar även skrivande för Lumières de la ville och bidrag till åtta nummer av Vacarme , samt iscensättningen av en opublicerad dikt av Mahmoud Darwich 1997. Rouabhis karriär omfattar en rad kreativa satsningar. Han skrev och regisserade Providence café på Théâtre du Rond-Point 2003, och har publicerat flera pjäser, inklusive Les Fragments de Kaposi (1994), Malcolm X (2000) och Alan suivi de Jamais seul (2017). Han skrev också en pjäs för unga publiker med titeln Jérémy Fisher 2002. Anmärkningsvärda roller som skådespelare inkluderar framträdanden i L'Exercice de la bataille (1991), Amphitryon (1994) och Prometeo (2002). 2017 medskapade och spelade han i Jamais seul , och samarbetade om Faut-il laisser les vieux pères manger seuls aux comptoirs des bars 2020. Han mottog SACD:s pris för ny talang inom teater 2002. För närvarande uppträder Rouabhi på olika teatrar, inklusive Théâtre Hébertot, Théâtre de la Cité Internationale, MC93 Bobigny, Théâtre Aleph Ivry sur Seine och Nouveau Gare au Théâtre Vitry sur Seine, med biljetter tillgängliga via Billet Réduc. Han förespråkar aktivt en kvantifierad bedömning av mångfalden inom teatern, och hävdar att etniska statistik behövs för att korrekt förstå situationen och kritiserar det han uppfattar som motstånd mot sådana bedömningar.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Monsieur Poulpe

Monsieur Poulpe, född den 7 februari 1981 i Rouen (Seine-Maritime), är en mångfacetterad fransk underhållare. Han fungerar som tv-programledare, humorist, sångare, manusförfattare och skådespelare. Även om han föredrar att hålla sitt riktiga namn privat, antyder han flera möjliga namn som Camille Pierrandeli eller Erwan Cohen. Hans barndom präglades av omfattande resor på grund av sin fars karriär som gendarmerieofficer, inklusive flera år tillbringade i Gabon innan familjen slog sig ner i Buchy, Normandie. Tidiga kreativa tendenser visade sig när han var åtta år gammal, genom att producera filmer i sin trädgård, ofta parodier på skräckfilmer. Hans utbildning var något sporadiskt; han slutförde inte de flesta av sina studentexamen. Han arbetade inledningsvis som grafisk designer, bland annat för gendarmeriet i slutet av 1990-talet, och övergick 2001 till TV-arbete som programledare för Loft Story . Från 2003 till 2007 arbetade han som maskot på Disneyland. Hans karriär tog ett betydande kliv framåt när han anslöt sig till TV-kanalen Nolife 2007, och bidrog till program som Mange mon Geek , med geek-inspirerad matlagning och stunts, samt medskapade och spelade huvudrollen i den fyra säsonger långa serien Nerdz (som 'Darkangel64') tillsammans med Davy Mourier och Didier Richard. Monsieur Poulpes komiska stil kännetecknas av absurditet, kreativitet och ofta rötter i nörd- och popkultur. Han var medlem i musikgruppen Les Rois de la Suède från 2009 till 2012, släppte två album och uppträdde på festivaler som Francofolies de la Rochelle och Printemps de Bourges. Hans arbete utökades till att inkludera manusförfattande för Caméra Café 2 och avsnitt av Scènes de ménages . Han anslöt sig till Studio Bagel 2012, vilket senare förvärvades av Canal+, vilket ledde till framträdanden i Le Grand Journal , inklusive segment som 'Le Dézapping du Before' och 'le JT de l’invité'. Sedan 2021 har han en Twitch-kanal som heter ‘Chez Poulpe’ och bidrar till France Inter. För närvarande turnerar han i Frankrike med sin enmansshow, 'Nombril', som vanligtvis varar mellan en och en och en halv timme, och lovar överraskande och uppriktiga personliga upplevelser.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Nicolas Canteloup

Nicolas Canteloup, född den 4 november 1963 i Mérignac (Gironde), är en fransk komiker och imitatör. Han inledde sin karriär som animator på Club Med i början av 1990-talet. Till en början arbetade han som programvärd, och anslöt sig till Club Med i Pompadour som en 'Gentil Organisateur' (G.O.) år 1991. Innan dess tillbringade han två år på UCPA-centret i Segonzac, Corrèze, för att bli ridinstruktör och erhöll ett certifikat som ridinstruktör. Han började ursprungligen underhålla sina vänner och grannar med imitationer. Från l'École nationale d'équitation de Saumur fick han en examen. Canteloups komedistil kretsar kring imitationer och att härma offentliga personer. Mellan 1995 och 2011 gav han röst åt ett flertal karaktärer i Canal+'s Les Guignols de l'info, och porträtterade mer än fyrtio olika personer. Hans tv-debut var i Drôle de scène 2001, och han deltog ofta i Vivement dimanche prochain med Michel Drucker från 2003 till 2011. Han har haft framträdanden i liveshower, inklusive spelningar på Olympia och Palais des Glaces i Paris 2005, samt turnéer genom hela Frankrike. Från och med 2005 blev han en stående gäst i Europe 1:s morgonprogram 'La Revue de presque,' och fortsatte sina framträdanden fram till juli 2021, vilket omfattade totalt 16 år. Han medverkade även i tv-filmen I Love You Coiffure 2020. Canteloup har medverkat i flera betydande TV-program och lett egna program. Han delade på värdskapet i TF1:s Après le 20H c'est Canteloup med Nikos Aliagas från oktober 2011 till maj 2012, och igen från och med oktober 2012; programmet bytte namn till C'est Canteloup 2013 och sändes dagligen på TF1. France 2 ägnade ett prime time-program åt honom, 'Canteloup, y es-tu ?', i april 2008.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Odile Versois

Odile Versois, född Étiennette de Poliakoff den 15 juni 1930 i Paris 15:e arrondissement, var en fransk skådespelare. Hon avled den 23 juni 1980 i Paris, av cancer, vid 50 års ålder. Hennes föräldrar, Vladimir de Poliakoff och Militza Envald, var ryska emigranter som flydde efter revolutionen 1917; hennes far var operasångare och hennes mor balettdansös. Hon begravdes på den ryska kyrkogården i Sainte-Geneviève-des-Bois. Tania Baydarova, senare känd som Versois, började arbeta professionellt inom konst i ung ålder, först genom att försöka sig på en kortvarig balettkarriär som en "petit rat" i Corps de Ballet vid Opéra de Paris. Hon gick över till skådespeleri vid 18 års ålder och gjorde sin filmdebut i *Les Dernières Vacances* (1948) tillsammans med Roger Leenhardt. Hennes tidiga roller inkluderade framträdanden i filmer som *Orage d'été* (1949) med sin syster Catherine, och *Into the Blue* (1950). Från 1948 till 1980 medverkade Versois i totalt 47 filmer och TV-program. Hon medverkade i filmer som *Le Train Bleu s'arrête 13 fois* (1966) och *La Juive du Château-Trompette* (1974). Hennes tv-framträdanden inkluderade roller i serier som *L'inspecteur Leclerc enquête* (1962), *Le Pain de ménage* (1964) och hennes sista roll i *Julien Fontanes, magistrat* (1980). Hon uppträdde även på franska, belgiska, schweiziska och nordafrikanska scener. Hennes filmografi inkluderar *Bel Amour* (1951) och *À tombeau ouvert* (1956). Hon var gift två gånger; först med Jacques René Dacqmine 1951, vilket ledde till skilsmässa året därpå, och senare med Comte François Reynier Ambroise Henri Pozzo di Borgo 1953, med vilken hon fick fyra barn.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Philippe Chevallier

Född i Redon den 11 januari 1956 är Philippe Chevallier en fransk komiker, skådespelare och fotograf. Han är den yngsta av fyra bröder, och hans far var jurist. Efter att inledningsvis studerat juridik i fyra år och fått ett certifikat i kriminologi, gick han på Cours Simon för teaterutbildning, och följde slutligen en lärare för att starta sin egen skola där han träffade Régis Laspalès 1980. Detta möte markerade början på ett betydande partnerskap. Den komiska duon Chevallier et Laspalès, bildad med Régis Laspalès, definierar främst Chevalliers karriär. De hade premiär för sin första show, *Pas de fantaisie dans l'orangeade*, 1981 och gjorde sin TV-debut 1982 i 'Le Théâtre de Bouvard'. Duon blev populära tack vare sketcher som *Le train pour Pau*, *Les Vacances* och *S.O.S détresse*. Deras samarbete sträckte sig till film, bland annat med huvudrollerna i *Ma femme s'appelle Maurice* 2002 och medverkande i filmer som *Tête à tête* (1994), *Le Pari* (1997), *Ca n'empêche pas les sentiments* (1998), *Antilles sur Seine* (2000), *Les Gaous* (2004) och *Tu vas rire mais je te quitte* (2004). De mottog SACEM:s humorpris 1999, och från 2001 till 2014 var Chevallier medlem i 'Les Grosses Têtes' på TV. Utöver sitt komiska arbete är Chevallier erkänd för sin fotografi. Hans konstnärliga stil utforskar teman som transparens, opacitet, voyeurism, exhibitionism och blygsamhet, och använder ofta strumpbyxor som en "enhet för mätning". Kritiker har noterat en paradoxal närvaro av erotik i hans fotografier och beskrivit hans tillvägagångssätt som alltmer sofistikerat. Han gick från polaroid till digital fotografi och är medlem i Académie Alphonse Allais. Han gifte sig med sin partner, Stéphanie (smeknamnet Tiffany), den 26 juli 2016. En föreställning är planerad till den 22 maj 2027 på Théâtre de Longjumeau.

Visa profil