Global talangkatalog

Komikerkatalog

Bläddra bland komikerprofiler, biografiska sammanfattningar, ursprungsland och officiella länkar.

1801 komiker

Fernandel

Fernand Joseph Désiré Contandin, som professionellt kallades Fernandel, föddes den 8 maj 1903 i Marseille, Frankrike. Hans föräldrar var Désirée Bédouin och Denis Contandin, som härstammade från Perosa Argentina, Italien; hans far arbetade som bokförare och uppträdde som amatörkomiker under pseudonymen 'Sined'. Han hade två bröder, Auguste-Marcel (1897-1961) och Francis (Fransined) (1914-2012), samt en syster, Marguerite (1910-2006). Efter att ha börjat i musiksalonger antog Fernandel scennamnet Fernandel 1922, ett namn som gavs av hans svärmor. Han gifte sig med Henriette Félicie Manse 1925. Fernandels karriär började med framträdanden på kaféer och vid bröllop, följt av en seger i en barnsångstävling på Théâtre du Châtelet i Marseille vid sju års ålder. Han gjorde sin filmdebut 1930 i Le Blanc et le Noir . Hans popularitet växte stadigt under 1930- och 1940-talen, med nyckelroller i filmer som Angèle (1934), Regain (1937), Le Schpountz (1938) och La Fille du Puisatier (1940). Han samarbetade omfattande med Marcel Pagnol, och medverkade i tretton av hans filmer. Han släppte den populära låten ”Félicie aussi” 1939 och hade en framgångsrik inspelning av ”La Caissière du Grand Café” 1947. Fernandel blev en av de största stjärnorna i fransk film under flera decennier och medverkade i över 125 filmer mellan 1930 och 1969. Han var välkänd för att ha porträtterat den italienska bypastorn i Don Camillo -serien från 1951 till 1970, en roll som ledde till ett möte med påve Pius XII år 1953. Hans distinkta ansiktsdrag, som han själv refererade till som sin ‘gueule de cheval’ (hästliknande ansikte), blev ett kännetecken. Han medverkade också i italienska och amerikanska filmer, inklusive Jorden runt på 80 dagar (1956) med David Niven och Paris Holiday (1958) med Bob Hope och Anita Ekberg. Fernandel var involverad i regi eller samproduktion av flera filmer under sin karriär. Fernandels filmer lockade över 200 miljoner åskådare under hans karriär, och 1968 uttalade general Charles de Gaulle att Fernandel var den enda fransman som var mer känd än han själv över hela världen. Efter en diagnos av lungcancer avled han den 26 februari 1971, och hans kvarlevor ligger begravda på Cimetière de Passy i Paris. Hans son Franck Fernandel blev skådespelare och sångare, och agerade tillsammans med sin far i L'Âge ingrat och En avant la musique .

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

François Cavanna

François Cavanna, född den 22 februari 1923 i Paris 14:e arrondissement, var en fransk författare och satirisk tidningsredaktör. Han avled den 29 januari 2014 i Créteil. Hans uppväxt i Nogent-sur-Marne präglades av hans italienske immigrantfar, Luigi Cavanna, som arbetade som murare, och hans mor, Marguerite Charvin. Omgiven av italienska immigranter från tidig ålder dokumenterade han dessa erfarenheter i sitt självbiografiska verk Les Ritals , publicerat 1978. Han tog sin folkskolebevis vid 12 års ålder och erhöll ett *brevet* 1939. Cavannas tidiga liv innefattade varierande anställningar; vid 16 års ålder arbetade han som postbud, frukt- och grönsakssäljare samt murarelev. Hans journalistiska karriär började 1945 med Libération. Han beordrades att flytta till Bordeaux 1940 på grund av andra världskriget, och från 1943 till 1945 tvingades han till tvångsarbete (STO) i Berlin. Under denna tid inledde han en relation med Maria Tatarchenko, en ukrainsk arbetare, som han ägnade Les Russkoffs till 1979. Han var med och grundade flera satiriska tidningar, inklusive Hara-Kiri , Hara-Kiri Hebdo , Charlie och Charlie Hebdo , och bidrog avsevärt till deras skapande och framgång. Han skrev inom olika genrer, inklusive reportage, satir, essäer, romaner, självbiografi och humor. Cavannas humoristiska stil kännetecknades av en blandning av skämt, absurditet, coq-à-l’âne (snabb association), satir och hån. Hans verk gränsade ofta till surrealismen och hånade frekvent presentationen av vetenskap och forskare. Han översatte sex böcker om kända serietecknare, inklusive Li'l Abner 1971 och L'Univers impitoyable de Gary Larson 1988. Han kom på idén att byta namnet på Hara-Kiri till Charlie Hebdo i november 1969 efter dess bannlysning. Han medverkade i det franska litterära talkshowen Apostrophes 1978, där han ökänd blev för att ha sagt åt Bukowski att "hålla tyst". Les Ritals , som först publicerades i kapitel i Hara-Kiri från 1976, anpassades till en pjäs som utforskar teman om invandring och berör många familjer. Han mottog Prix Interallié 1979 för Les Russkoffs . Hans sista bok, Lune de miel , behandlade hans Parkinsons sjukdom.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Gad Elmaleh

Född den 19 april 1971 i Casablanca, Marocko, Gad Elmaleh är komiker, skådespelare, regissör och sångare, och har dubbel marockansk-kanadensisk nationalitet.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Henri Salvador

Henri Salvador, född Henri Gabriel Salvador den 18 juli 1917 i Cayenne, Fransk Guyana, var en mångfacetterad fransk underhållare. Hans föräldrar, Clovis och Antonine Paterne, kom från Guadeloupe, och han hade en bror vid namn André och en syster vid namn Alice. Familjen flyttade till Paris när han var tolv år. Han inledde sin karriär på 1930-talet som gitarrist som ackompanjerade andra sångare, och lärde sig genom att imitera Django Reinhardts inspelningar. Salvador arbetade senare med Reinhardt på 1940-talet, vilket visade tidig musikalisk mångsidighet. Salvadors karriär omfattade sång, dans och komedi, initialt med Ray Ventura och His Collegians. Han övergick till en sångkarriär runt 1948 och medverkade i filmer som Nous irons à Paris (1949), Nous irons à Monte-Carlo (1950) och Mademoiselle s'amuse (1948). Han spelade in låtar skrivna av Boris Vian, arrangerade av Quincy Jones, och utforskade till och med fransk rock and roll 1957 under namnet Henry Cording. Under 1950- till 1970-talen skrev, producerade och framförde han humoristiska och populära låtar, känd för sin croonerstil och lena röst, och han behärskade många musikinstrument. Salvador arrangerade flera populära TV-underhållningsprogram under 1960-talet och gjorde en hit med "Zorro est arrivé" 1964. Han är också känd för sitt distinkta skratt, som ofta integrerades i hans musik. Hans låt "Dans mon île" (1957) påverkade i hög grad Antônio Carlos Jobims utformning av bossa nova. Han gav rösten åt Sebastian krabban i den franska dubbningen av Den lilla sjöjungfrun 1989. Han mottog ett stort antal utmärkelser under sin sju decennier långa karriär, inklusive Brasiliens förtjänstorder för kultur 2005 och blev riddare av Franska hederslegionen och Franska nationalorden för förtjänst. Han avled den 13 februari 2008 i Paris till följd av en brusten aneurysm och begravdes på Père-Lachaise kyrkogård.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jacques Weber

Jacques Henri Robert Weber, mest känd som Jacques Weber, föddes den 23 augusti 1949 i Paris 10:e arrondissement. Han kommer från en borgerlig familj med schweiziska rötter; hans far, Robert Weber, var fysiker, kemist och laboratoriedirektör, medan hans mor, Madeleine Weber, gillade opera och litteratur. Weber gick på Lycée Carnot och studerade senare dramatisk konst vid École de la rue Blanche. Hans karriär sträcker sig över mer än femtio år, vilket har etablerat honom som en framstående person inom fransk underhållning. Webers tidiga utbildning inkluderade studier vid Conservatoire national supérieur d'art dramatique, där han anslöt sig vid 20 års ålder och vann Prix d'Excellence vid avslutad utbildning. Han fick handledning av Pierre Brasseur i ett år och ett halvt och träffade Francis Huster på Conservatoire du 18e arrondissement, med vem han senare tävlade i en tävling. Han arbetade också med Robert Hossein i Reims och anslöt sig till Théâtre populaire de Reims under Hosseins ledning. År 1970 engagerade Marcel Cravenne honom för en produktion av *Tartuffe*. Han medverkade därefter i produktioner som *Faustine et le Bel Été* (1972) och *État de siège* (1972), och senare i *Le Malin Plaisir* (1975) och *Une femme fatale* (1976). Han har även medverkat i filmen *Le Comte de Monte-Cristo*. Webers karriär inkluderar betydande scenarbete, framför allt genom att spela Cyrano de Bergerac under flera säsonger, en roll han framförde ungefär 500 gånger. År 1990 antog han rollen som Comte de Guiche; senare, 1998, spelade han Don Juan. Han var chef för Centre dramatique national i Lyon under perioden 1979 till 1985. Därefter, mellan 1986 och 2001, regisserade han Théâtre de Nice, Centre dramatique national Nice-Côte d'Azur. År 2008 regisserade han en TV-adaptation av Figaro för France 3. Han har även medverkat som domaren Antoine Rives i ett tv-program och spelat Karl V vid Ommegangen i Bryssel år 2013. För närvarande framför han pjäsen Cyrano, rêver, rire, passer, skriven av hans fru Christine Weber, tillsammans med Ludmilla Mikael; denna pjäs hade premiär på Théâtre de la Pépinière i Paris den 29 januari.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Jean Dujardin

Jean Dujardin, som uppträder under namnet Jean Edmond Dujardin, är en fransk underhållare som arbetar som skådespelare, komiker, producent och regissör. Den 19 juni 1972 är födelsedatumet hans, i Rueil-Malmaison, Frankrike, nära Paris. Han växte upp i Plaisir, Yvelines, och arbetade kortvarigt som låssmed för sin fars byggföretag innan han inledde en karriär inom scenkonst. Nu 54 år gammal började Dujardin med stand-uprutiner på kaféer och tjänstgjorde i militären där han underhöll sina kamrater med imitationer, vilket ledde till att han upptäckte sitt komiska begåvning. Dujardins karriär började på scen och i TV-program under 1990-talet med komedigruppen Nous Ç Nous. 1996 deltog Dujardin i TV-programmet Graines de star tillsammans med andra tävlande. Från 1999 till 2003 fick han stor popularitet genom TV-serien Un gars, une fille tillsammans med Alexandra Lamy, som senare blev hans fru från 2009 till 2014. Han medverkade i komiska TV-program och filmer tidigt i sin karriär, och skapade karaktären Brice de Nice i programmet Fiesta, som anpassades till en film, Brice de Nice, år 2005. Dujardin uppnådde internationell berömmelse genom olika roller, bland annat Hubert Bonisseur de La Bath i OSS 117-filmerna: Cairo, Spionernas bo (2006), Förlorad i Rio (2009) och Från Afrika med kärlek (2021). Han spelade också Lucky Luke i filmen Lucky Luke (2009) och samarbetade med Michel Hazanavicius i The Artist (2011), där han gestaltade George Valentin. Denna roll gav honom ett flertal utmärkelser, inklusive en Oscar för Bästa manliga huvudroll (2012), en Golden Globe, en BAFTA och en Screen Actors Guild Award. Han har även medverkat i amerikanska filmer som The Wolf of Wall Street (2013) och The Monuments Men (2014). Nya roller inkluderar framträdanden i Présidents (2021) och Brice 3 (2016), och han är planerad att spela Don Diego de la Vega i miniserien Zorro år 2024.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Marcel Marceau

Född Marcel Mangel i Strasbourg, Frankrike, den 22 mars 1923, blev Marcel Marceau en globalt erkänd fransk skådespelare och mim. Hans födelsenamn speglade hans föräldrar, Charles Mangel, en slaktare, och Anna Werzberg. Familjen flyttade till Lille 1926 av yrkesmässiga skäl och senare till England. Tidigt påverkades Marcel av Charlie Chaplins filmer, vilket inspirerade hans dröm om att bli mim, och han gick på Fustel-de-Coulanges lycée i Strasbourg fram till 1938. Under andra världskriget evakuerades Marceaus familj och bosatte sig först i Chancelade och Périgueux. Vid 17 års ålder flydde han med sin familj till Limoges och studerade vid Gay-Lussac lyceum och École des arts décoratifs de Limoges 1941. Han deltog aktivt i det franska judiska motståndet och hjälpte till att rädda judiska barn, inklusive omkring trettio som flydde till Schweiz med sin kusin Georges Loinger. Han antog efternamnet 'Marceau' under den tyska ockupationen, med hänvisning till François Séverin Marceau-Desgraviers. På grund av sin skicklighet i engelska, franska och tyska tjänstgjorde han som kontaktombud för general George Pattons tredje armé under kriget. Tragiskt nog greps hans far och deporterades till Auschwitz 1944, där han mördades. Efter konflikten började Marceau studera vid Charles Dullins skola för dramatisk konst 1945, och fick undervisning av Joshua Smith, Étienne Decroux och Jean-Louis Barrault. I augusti 1944 framförde han sin första betydande föreställning inför en publik på 3 000 soldater i Paris. År 1947 skapade han karaktären 'Bip Clowner', och debuterade honom den 22 mars på Théâtre de Poche Montparnasse, inspirerad av Pip från Charles Dickens’ Stora förväntningar . Han mottog Deburau-priset 1949 för sin mimodrama, Döden före gryningen , och grundade Compagnie de Mime Marcel Marceau samma år. I över 60 år underhöll Marceau publiken globalt som professionell artist, medverkande i filmer som 'Barbarella' (1968) och 'Silent Movie' (1976), där hans enda talade ord var "Nej". Han ägnade sextio år åt att höja pantomimen till en framstående konstform, och genomförde över 5 000 föreställningar. Marcel Marceau avled den 22 september 2007, 84 år gammal, och begravdes på Pere Lachaise-kyrkogården i Paris.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Max Linder

Max Linder, född Gabriel-Maximilien Leuvielle den 16 december 1883 i Saint-Loubès, Gironde, Frankrike, var en betydande person inom tidig film. Hans föräldrar, Jean (Marcel) Leuvielle och Suzanne Baron, var vinägare, vilket gav honom en bekväm uppväxt som inkluderade studier vid lyceet i Talence. Han sökte ursprungligen en teaterkarriär, anmälde sig till Conservatoire de Bordeaux 1899 och vann priser för både komedi och tragedi. Han blev dock avstängd efter ett bråk med en professor, och uppträdde kortvarigt under pseudonymen Max Lacerda innan han antog namnet Max Linder 1904, inspirerad av en skylt på en skobutik i Bordeaux. Linders karriär tog en avgörande vändning när han började arbeta för Pathé under sommaren 1905. Han tjänstgjorde som manusförfattare, regissör och skådespelare och producerade en imponerande takt på ungefär en film per dag. Hans tidiga verk inkluderade 'Le Premier cigare d'un collégien' (1905). Från 1907 med 'The Skater's Debut' uppnådde han erkännande för sin skildring av 'Max,' en karaktär som representerade en välbärgad socialit. Hans gestaltning av 'Max,' medverkad i ungefär 100 kortfilmer från 1910 till 1914, anses vara ett av de tidigaste exemplen på en konsekvent återkommande karaktär inom film. Linders kreativa partnerskap med René LePrince ledde till medregi i hans egna filmer från och med 1911. Han turnerade internationellt mellan 1912 och 1913, och besökte Spanien, Tyskland och Ryssland (Sankt Petersburg). Under en skridskoframträdande 1911 drabbades han av ett bråck. Med utbrottet av första världskriget anslöt sig Linder till den franska armén och skadades flera gånger under sin tjänstgöring. Efter kriget försökte han hitta framgång i USA, men detta försök visade sig misslyckat. Hans yngre bror, Maurice, uppnådde berömmelse som en nationell rugbyspelare, medan hans syster Marcelle medverkade i några av hans filmer. Max Linder dog den 1 november 1925 i Paris och lämnade efter sig ett arv som i hög grad påverkade skapandet av Charlie Chaplins karaktär ”The Tramp”.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Michel Galabru

Född i Safi, Marocko, den 27 oktober 1922, var Michel Galabru en fransk skådespelare och författare. Hans far, Paul Galabru, var ingenjör och professor. Han aspirerade ursprungligen på att bli professionell fotbollsspelare för Stade olympique montpelliérain, och studerade kortvarigt juridik på sin fars begäran. Han tillbringade sin tidiga barndom i Safi och senare år i Hérault innan han flyttade till Paris. Galabrus karriär sträckte sig över nästan sjuttio år, vilket omfattade över 250 filmer och mer än 80 teaterpjäser. Galabru inledde sin skådespelarkarriär 1951 med en mindre roll i Ma femme, ma vache et moi . Han fick sitt första erkännande för sin insats i La guerre des boutons (1963) och uppnådde bred popularitet med Le Gendarme de Saint-Tropez (1964), där han spelade Adjudant Gerber. Han medverkade ofta tillsammans med Louis de Funès i flera filmer, inklusive uppföljare till Le Gendarme de Saint-Tropez och L'Avare . Hans komiska samarbeten sträckte sig till filmer regisserade av Jean Girault, Jean-Pierre Mocky, Georges Lautner, Bertrand Blier och Claude Zidi. Han var pensionnaire (medlem) i Comédie-Française från 1950 till 1957 och vann första pris från Conservatoire national d'art dramatique. Galabrus filmografi omfattade både komedier och dramer, med anmärkningsvärda roller i L'avare , Jo , Nous irons a Deauville , La Cage aux Folles , La Cage aux Folles II , La Cage aux Folles 3: The Wedding , Le viager , Subway , Kamikaze och Uranus . Bertrand Blier, Costa-Gavras och Jean-Luc Godard var några av de regissörer han arbetade med. Han vann en César-pris för Bästa manliga huvudroll 1977 för sin roll som Joseph Bouvier i Bertrand Taverniers The Judge and the Assassin , och fick nomineringar för César-priset för Bästa manliga biroll 1986 ( Subway ) och 1991 ( Uranus ). Han regisserade Théâtre Montmartre-Galabru och Théâtre de Dix Heures. Hans sista framträdande var i monologföreställningen Le Cancre . Michel Galabru avled den 4 januari 2016 i Paris, 93 år gammal.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Omar Sy

Omar Sy är en fransk skådespelare, filmproducent, manusförfattare och humorist född den 20 januari 1978 i Trappes, Yvelines, Frankrike. Han är av fulani-ursprung, med föräldrar som immigrerat från Västafrika; hans mor härstammar från Mauretanien och hans far från Senegal, båda från byn Bakel. Född och uppvuxen i området Les Merisiers i Trappes var han en av nio barn. År 1996 startade Sy sitt yrkesliv på Radio Nova, en erfarenhet som inkluderade ett möte med Fred Testot. Hans radioutbildning resulterade i humoristiska segment i 'Service après-vente des émissions' mellan 2005 och 2012, samt tv-programmet 'Omar et Fred' som hade premiär på Canal+ år 2001 och fortsätter än idag. Han medverkade också i Canal+'s 'Le Cinéma de Jamel', och bildade ett humoristiskt partnerskap med Fred Testot känt som Omar och Fred. Sy fick erkännande för sin fysiska humor och medverkade i filmer som Montparnasse Tower Inferno (2001), The Raid , The Beuze och Our Happy Days . Han deltog också i ett album mot rasism kallat Stop à l’affront år 2003. Han uppnådde stor igenkänning efter att ha medverkat i den franska publiksuccén från 2011, *Intouchables*, vilket gav honom César-priset för Bästa manliga huvudroll 2012 och en Globe de Cristal för Bästa manliga huvudroll. Han blev den första svart hudfärgade skådespelaren att ta emot ett César-pris. Efter denna framgång medverkade Sy i flera amerikanska blockbusters, inklusive *X-Men: Days of Future Past* (2014), *Jurassic World* (2015), *Transformers: The Last Knight* (2017) och *Arctic Dogs* (2019). Han har även gett röster åt karaktärer i tv-spel som 'Tomb Raider Legend' och 'Logorama'. Sedan 2021 spelar han huvudrollen i Netflix-serien *Lupin*. År 2021 utsågs han till en av Time’s 100 mest inflytelserika personer i världen. Sy har ingått ett långsiktigt avtal för spelfilmer med Netflix, tillsammans med ett initialt samarbetsavtal med HBO Max. Han bor för närvarande i Hidden Hills nära Los Angeles, USA.

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Pierre Dac

Pierre Dac, född André Isaac den 15 augusti 1893 i Châlons-sur-Marne, Frankrike, var en fransk humorist. Hans familj, ursprungligen från Alsace (Uttenheim och Niederbronn-les-Bains), hade judiska rötter och emigrerade efter Frans-preussiska kriget. Hans far, Salomon Isaac, var slaktare, och familjen flyttade till Paris när Dac var tre år gammal. Han gick på violinlektioner som barn men blev avstängd från skolan 1908 för ett spratt. Dacs karriär började på 1920-talet som en chansonnier på kabaréer som La Muse rouge och La Vache enragée. Han skapade den satiriska tidskriften L’Os à moelle 1938, som fick popularitet innan den stoppades av nazistisk censur. Han medverkade i filmer som Voilà Montmartre (1934) och Juanita (1935). År 1941 sökte han tillflykt i London för att undkomma konflikten i andra världskriget. Där bidrog han till Radio Londres, en BBC-tjänst som nådde ockuperat Frankrike, genom att komponera humoristiska sånger och framföra komiska rutiner. Han greps i Spanien när han försökte nå London och tillbringade flera månader i Francos fängelser. Efter andra världskriget bildade Dac en komisk duo med Francis Blanche, och de skapade och ledde populära radioprogram som *Malheur aux barbus*, *Signé Furax* och *Bons Baisers de partout*. Dac myntade det komiska begreppet "Schmilblick", beskrivet som "strängt integrerat, som inte tjänar något absolut syfte och därför kan tjäna allt," och populariserade ordet "loufoque". Han uppfann också biglotronen och receptet på nudeltryffel. Han initierades i frimureriet 1926 och skapade ett parodiskt frimurarbransch kallat "Le rite des Voyous". Pierre Dac hedrades med flera utmärkelser under sin livstid, däribland Croix de Guerre (både 1914-1918 och 1939-1945), Resistansmedaljen och utnämningen till Riddare av Legion of Honour. Fram till sin bortgång den 9 februari 1975 i Paris, förblev han aktiv inom film och television, med roller i produktioner som *La Famille Anodin* (1956) och *Ne jouez pas avec les Martiens* (1968).

Visa profil

Verifierad Ej anspråk gjort

Frankrike

Pierre Richard

Pierre Richard är komiker från Frankrike, född 1934. Känd för The Tall Blond Man with One Black Shoe, The Return of the Tall Blond Man med One Black Shoe, La Chèvre.

Visa profil